Det är så man flippar ut när man är trött och ska sova emellanåt.

Låg och slötittade på The Grudge igår.
Re-maken... Förlåt! Jag vet att det är kasst! Man ska se orginalet.
Men iallafall... När jag ser sådana filmer kan jag inte låta bli att tänka att visst... Dom här monstrena/varelserna/ledfria grejer/människorna gick en hemsk död till mötes. Dom är sura. Vem hade inte varit det?
Men om det nu är så jävla hemskt att dom blev dödade och dom är så jävla buhuu över detta så varför, åh varför dödar dom själv?
Dom är ju inte ett dugg bättre och förtjänar att få näsan knäckt.
Iförsig... Näsan knäckt när man är död gör nog ingen större skillnad.
Men själva principen.
Och så tycker jag det är trevligt hur dom hänger med i dagens teknik.
Videoband och mobiltelefoner.

Annars så skulle man städat hos mormor idag. Därför jag är uppe vid en sådan här osanitär tid som halv 10. Var uppe redan halv åtta.
Och det var ju nästan sovmorgon jämfört med igår.
Drömde en mardröm inatt.
Jag var på flygplatsen så jag skulle flyga till Norge. Så glömde jag kameran.
Så jag blev helt förstörd och grät.
Det värsta är att jag antagligen hade börjat gråta ögonen ur mig om jag av en märklig andledning glömt min kamera.
Det är så när man som jag lider av vissa tvångssyndrom och nu när jag i ensamhet ska göra något som är emot helt min natur så måste jag ha den här tryggheten i något jag älskar.
Låter väl skumt, för det är en jävla sak. Men för mig känns det tryggt med något så välbekant som kameran för mig.
Att ha den med mig och veta att saker och ting är som dom brukar bara lite annorlunda är en trygghet. Jag låter som ett totalt psyko.
Men jag tycker det känns skönt iallafall.

Men om man förklarar det såhär, ni är vilse i en helt ny stad.
Men så ser ni en byggnad ni då tillexempel läst om och sett på bild och så kan ni lokalisera er lite och det känns lite mer tryggt med något bekant.
Nu lät det ännu mer psyko...

Skitsamma varför, jag tycker det känns bra iallafall. Även om det är psyko.
Alla på sina egna sätt som dom säger.
Sen att jag kan gömma mig bakom kameran, ger mig en distans till världen.
OJ! Det lät ju ännu mer normalt....
Jag ska nog sluta nu.

Jag lider av något allvarligt...
Jag lider av katastrof-tänkande.

Detta betyder att jag till största delen bara kan tänka på något negativt.
Att som nu jag tänkte på hur trött Daniel var när han skulle köra hem.
Och så får jag upp hela förloppet hur han somnat vid ratten, dött. Sorg.
Och det är inte bara tanken, utan hela förloppet.
Det påstås att man vid sin död ser sitt liv passera i revy.
Jag ser hela förloppet utspelats. Allt ifrån det man får reda på det och begravning om katastrofen nu innehåller någon död.
Men döden innehåller det alltför ofta.

Jag har haft oräkneliga sådana här frekvenser.
Det känns så äkta och man kommer inte ifrån dem.
Samt så blir man smått deppad.

Ännu en vecka har man överlevt. Fast det är liiite för tidigt att säga.
Det är ju några timmar kvar på denna veckan.
Men har jag klarat det såhär långt kan jag nog klara till tolvslaget med.

Denna helgen hade jag egentligen inte tänkt umgås med någon.
Men jag kände att det vore nästan det bästa att inte vara ensam.
Jag ensam i vissa situationer kanske inte är det mest optimala.

Så igår tillbringade jag ett par timmar på stranden tillsammans med syster. Tina och Razzel. Stektes lite sådär smått i solen.
Och drack upp dom kvarvarande ölen.

Och på kvällen så ringde Daniel och tyckte vi skulle se hockey tillsammans.
Ocn nu har han suttit i soffan sedan igår. Fast... Ja...
Han har varit på toaletten emellanåt.
Och han har varit vaken hela natten. Jag låg först och sov i soffan.
Sen gick jag och la mig i sängen och sov.
Så vid tio när jag vaknade så gick man upp och gjorde honom sällskap i soffan och har nu suttit här sen dess.

Sista dagen för denna gången på HSB. Det känns jävligt skönt.
Enda som ska göras är att ta fikarummet, det är nice och så fastighetskontoret, mindre nice.
Fikarummet är lugnt att städa, det är kul. Eller kul är fel ord...
Men jag gillar vaktmästarna där och dom är trevliga så då är det lugnt att torka av deras bord och sådär. Men fastighetskontoret är dom så jävla malliga.
Man får nästan be om ursäkt för att man finns. Det gör det väldigt otrevligt.
Såna människor vill man inte städa till. Haha!
Man vill snarare hälla ut soppåsarna på golvet och sen gå därifrån.
Men så kan man inte göra.
Är inte bara mig själv jag drar ner i skiten isåfall om jag hade gjort så, utan hela företaget. Och så snäll som Martin är så sköter man sig.
Sen annars så är det bara att lämna lite ordning på vagnen med rena dukar och sådär. Lämna nyckeln fint på bordet och sen springa för livet.

Efter jag är klar därborta så ska jag börja hålla helg.
Jag ska till systembolaget och köpa vätska till helgen.
Det låter lite smått illa, men så är det.

Ska inte umgås med någon i helgen iallafall.
Om inte vaktisen skulle få för sig att bjuda ut mig, men det är no chance in hell. Så jag ska sitta ensam, se på hockey och kanske sova för mycket.

Så nu såhär på kvällskvisten så har man solen på balkongsidan.
Så jag har med en av dem bärbara datorerna och ett stort glas juice intagit balkongen och låter mig värmas och stekas sanslöst av solen.

Lite musik i bakgrunden och katter som går helt bärsärk av förändringen av att jag faktiskt för en gångs skull sitter här ute.
Förändringarna är enorma. Och kan vara svårt att hantera för vissa.
Särskilt Pontus som helst föredrar att jag och mamma inte hade rört oss överhuvudtaget.
Enda nackdelen med att sitta här är att när en liten bris fläktar mig så rörs den hemska odören ifrån mammas fimpkruken samman med min underbart fräscha luft. Så helt enkelt luktar det fimpe... Det är inte det mysigaste..

Annars vad jag är trött. Och inatt sov jag bättre än på flera nätter.

Jag utrustade mig med ögonmask för mörkret och öronproppar för Ryktes envisa rivande och jamande för att få komma in och ut ett tiotal gånger mitt i natten. Men tröttheten tar överhanden. Hade kunnat sova nu.
Bara snaaark. Haha!
Värmen här ute gör mig inte heller piggare. Slöar ner en.
Men det är okej. Behöver inte vara pigg. Har ingen jag måste roa.

Modern är ju redan iväg uppe hos Tony så henne behöver jag inte roa.
Det är Tonys jobb nu. Nu har jag bara mig själv att tänka på.
Det är så bra att modern har långdistansförhållande.
Sen många år tillbaka har man helgerna själv.
Och nu under bättre omständigheter med jobb så har man ibland nästan hela veckor. Är mer ensam än tillsammans med någon.
Detta har nog gjort mig till lite av en ensamvarg. Men det gör inget.
Jag trivs bra med det.

Jag hatar mobiltelefoner. Finns det något värre jävla påfund?
Mest av allt hatar jag min. För jag vet att den bara betyder skit.
Samtalen om mormor, akut, panik och den där ovidkommande känslan.
Att få ont i magen varje gång den där jävla telefonen ringer är inte bra.
Sen så hatar jag att det finns en kamera på den där grejen också.
Och att det finns en knapp på sidan som trycks in i fickan och ger en ett tiotal svarta foton till minnet är fullt och man får radera en efter en.
Men det problemet ska jag förhoppningsvis aldrig ha igen.
För inatt så petade jag bort hela den knappen ifrån min telefon med en nål.
Så nu finns det ingen knapp där. Och ska man sätta igång kameran den vägen så får man avancera sig in med ett smalt föremål och peta runt.
Så jag ser ljust på framtiden att slippa dessa förbannade bilder.


Annars idag är jag inte på så jävla dåligt humör som jag varit dom senaste dagarna. Det började i måndags och har bara gått utför.
Men idag, trots att det ligger en svart skugga i ögonvrån så känns det helt okej.
Var lite kul för idag så fick jag reda på vart Vaktisen på HSB sitter i fikarummet. Så när jag kom in där tidigare än vanligt så sken han upp och Oj, då måste jag plocka undan på min plats så du slipper städa upp mina sketna bestick.
Så efter det var folktomt och man torkat av bordet så satte jag en liten Millhouse figur mitt på hans plats.
Så det kan vara lite kul. På något konstigt vis.
Sen när dom går in vid tre för kaffepausen så sitter det redan en gubbe på hans plats.

Ja... Så en sådan liten sak fick mig att bli lite glad.
Bara imorgon kvar att flirta med vaktisen. Men men. Skit i det.
Och imorgon ska jag på systemet. Denna helgen ska jag leva på Screwdrivers och micropizza. Fast bara att jag gör pizzan i ugnen...
Blir mycket knaprigare. Och godare.

Maskhålet är namnet jag gett den lilla hålan med moppar på Söderkulla.
Nu är det bara tre dagar kvar som man ska vara där och vikariatet tar slut.
Eftersom alla sagt upp sig i Maskhålet så tycker vaktmästaren Nicco att jag ska söka något av jobben där. Jag hade kunnat ha alla deras tre jobb...
Då hade man kanske kunnat få ihop en hel arbetsdag där någongång.

Annars var det en lagom dag idag. Var på jobb vid 11, gjorde dom två 8 våningstrapporna som tisdagen har att bjuda på.
Satt sedan i en halvtimme med vaktmästarna i solen och snackade skit innan man tog deras fikarum och fastighetskontoret.

Imorgon om det är lika varmt som det varit idag så ska jag lätt ha shortsen på mig. Och imorgon har man ju nästan mycket att göra.
Åtta styckna 4 våningstrappor med dem smalaste trapporna du inte ens kan föreställa dig om. Hissen är inbyggd efteråt så det är smalt som fan.
Och på torsdag fyra stycka 8 våningstrappor.
Men jag ska vara lat och ta ena 8 våningshuset på fredag så det känns som om man har något att göra på fredag också.

Men nu är det bara tre dagar kvar... Så man får ragga som man inte hade förstånd till det på den där snygga vaktmästaren som vandrar runt där.
Riktigt charmig. Han har säkert flickvän.
Men han hade fått vakta min mästare när som.
...
Jag har INGEN aning om vad det skulle betyda... Vakta min mästare...
Vaktmästare. You get it? Haha! För det gör inte jag.
Men det var roligt iallafall. På ett sorts... Konstigt vis.