Nu undrar ni väl om jag har tagit ett piller för mycket till kvällsmaten.
Men jag låg tillsammans med Pontus i sängen.
Så slog det mig. Det är klart jag vetat det innan.
Men det slog mig inte förräns nu.

Så har ni fått känna på det medvetna små hårstråna?
När dom små små nackhåren reser sig och man helt enkelt bara vet.
Men vad är det man vet? Det får man inte reda på förräns man får veta.

Ett exempel för mig är den 13 maj 2006.
Det var en relativt bra dag. Jag hade fått köpt min alldeles egna xbox efter att ha gett upp om att jag skulle vinna kampen om den xboxen fadern köpt två år tidigare. Var påväg till Daniels bil som stod på Elgigantens parkering.
Vi hade köpt xboxen på OnOff på mobilia.
Hade ni frågat mig idag hade jag kunnat peka ut vilken plats bilen stod på.
Och min mobil ringer. Sveriges nationalsång. Det minns jag det med.
Öppnar telefonen och ser att det är Therese.
Och där var dom. Nackhåren reste sig och jag visste att det inte var bra.
När jag svarar så kan jag knappt urskilja det Therese säger av gråten.
Och det var dags. Jackson efter ungefär ett års sjukdom orkar inte mer.
Familjen vallfärdar till Malmö Djursjukhus och tar farväl.
Och jag minns parkeringsplatsen så väl för att Daniels gamla golf vägrade starta.

En annan historia är om när min moder jobbade på posten vid Lorensborgscentrum. Den dagen då hennes pappa dog körde ambulansen förbi hennes jobb medans dom kämpade med Gustav som han hette.
Hon har berättat att hon hörde ambulansen den dagen.
Och hon visste. Hon visste att hennes far låg i den där ambulansen.
Fast såklart visste hon ju inte säkert förräns hon verkligen fått reda på det.

Men är det så?
Hur kan vi känna på oss sådana saker?
Är det vanligt?

Modern berättade precis om ovädret som träffade Vallberga imorse.
Det fick mig att inse att jag är trött på regnbågar och milt väder.
Hur konstigt det nu än må låta.
Det är första sommaren tillsammans med min kamera Vincent.
Och jag vill ha ett oväder. Ett riktigt dunder och brak.
Låt hela helvetet bryta ut över Malmö.
Helst med fokus över min gård så jag slipper ta mig över halva stan.

Nej... Man kanske skulle göra sig ett mellanmål.

Jag finner det intressant...
Eller nej.. Inte intressant.
Konstigt. Jo, konstigt är nog rätt ord.
Jag finner det konstigt att när folk får reda på att man haft ett förhållande så är det gulligt och bra.
Och att om det blir ett relativt långt förhållande och det tar slut så var det slöseri med tid. På vilket sätt är det ett slöseri med tid?
Vad skulle man annars gjort med den tiden som kunde varit bättre?

Eller är det för att folk är så inkörda i "och så levde dom lyckliga i alla sina dar"?
Ska ett förhållande vara för evigt, tills man dör för att det inte ska vara ett slöseri med tid. Ska det "komma" någonstans?

Men då kan man vända det och se att leva tillsammans med någon tills man dör är ju också slöseri med tiden. Tänk allt man går miste om.
Den där latinon med den där stora renrakade kuken, eller vad som helst.

Men nej. Jag tycker inte det är något slöseri något förhållande eller inte förhållande. Det enda som är slöseri med tid är om man är olycklig i ett förhållande och trots det stannar kvar. Det är verkligen slöseri med tid.

Yes yes yes yes yes!

Dom har typ påbörjat att spela in den tredje säsongen av Dexter.
Jag längtar. Dom två första säsongerna är sedda ungefär 4 gånger nu.



Och dom nya avsnitten av House får komma igång och skynda på.
Har sett till det 16 avsnittet av säsong 4.
På tv är dom väl typ på 16 avsnittet av säsong 3.
Beroende.com.

Samt att jag samlar på mig alla Frasier säsongerna.
Åh ja! Frasier! *dreglar*

Det finns ett sådant syndrom som jag tror småsyskon speciellt lider av.
Då jag är minst av syskonskaran i familjen kan jag säga att jag lider av det.
Det är att se hur syskonen växer upp.
Misstagen dom gör. Man tänker, det vill man inte göra.
Eller kanske det vill jag själv också göra.

Men det värsta med det syndromet är att känna sig så mindervärdig.
Eller nej... Det är fel ord.
Det är det där man ser ens syskon bli något, man vet att man också kommer bli det men det är inte påtagligt. Det finns inte.
För även om syskonen växer upp och flyttar så är man själv alltid som man varit. Trots att inte det är fallet. Men man lever i någon svart värld.
När min syster fyllde 20 år för tre år sen och jag fyllde 17 så kändes det knappt som om jag någonsin ens skulle fylla 18.
Jag skulle förbli i det tillståndet jag var i då.
Men nu när jag själv är 20 år så är det.... Jag vet inte.
Det känns hemskt. För systern är fortfarande tre år äldre. Haha!

Men nej. Men att vara småsyskon kan kännas lite sådär...
Att man måste göra något dramatisk uppror.
Såvida inte storebrorsan redan gjort det... Har han gjort det så kan man ju inte göra det. Då får man hitta på något annat.

Det är som när jag tittar i våra babyböcker.
Min storebrors bok som föddes redan 79 är boken nästan 10 kilo tung av alla baby bilderna. Min syster som då är 85a har väl halva boken full.
Jag som kommer sist och är då 88 har två bilder i min...
En från kuvösen på BB och en ifrån mitt dop.

Så det jag egentligen vill säga är att om man då är som jag minst i skaran så vafan ska man egentligen kunna göra?
För modern har ju redan varit med om det alltihopa.
Inget känns som sitt eget. Inte kan jag komma hem och smälla i dörrar och gråta högt för att det senaste strulat visade sig vara fucked in the heeed på allvar. För det har ju redan min syster gjort.
Så man måste komma på något orginellt.

Men det absolut värsta med att vara minst är att storasyskonen säger att man glider fram på gräddfil för man är den gulliga minsta.
Men försök då för i helvete komma på något nytt och orginellt att chockera modern med och känns sig lite barnsligt odräglig!
Kom SEN och säg om det är så jävla enkelt!
Ni bara glider på automatiskt. SÅ DET SÅ!

Vilken färgrik beskrivning i rubriken. Väldigt charmant....

Men. I början av maj tror jag att det var så fick jag reda på att mitt jobb nu i sommar inte blev av då dom jag skulle semestervikariera för hade alla slutat vilket innebär ny personal som då också innebär ingen semester för dessa ny anställda.
Samtidigt som jag tyckte det var tråkigt att förlora pengarna tyckte jag att det skulle vara skönt att ha en sommar att göra saker på.
Förra sommaren var ingen höjdare när det tog slut med Daniel och jag jobbade alltid och aldrig gjorde något annat än det.

Men nu har jag fått reda på att en av dem nyanställda där har fått sparken.
Jag gissar på att han/hon blandade nya moppar med gamla.
Det finns ingen värre synd där i Maskhålet som jag väljer att kalla det.
Och klart så är det här ifrån den veckan då Daniel börjar sin semester.
Det blir ju underbart. Jag som hade tänkt ta denna sommaren och vara.
Försöka njuta av livet förengångsskull och försöka dra ut Daniel med tältet i skogen. Försöker få honom att bjuda mig utomlands när han denna sommaren pungar in grova pengar i semesterersättning och ifrån den danska deklerationen. Men det är han ytterst motvillig till.
Just nu. Men jag kan bryta ner honom.

Fan vad äckligt! En i en lägenhet i husetframför mig har typ två jävla sminkhuvud med hår och allt i fönstret som stirrar ut!
Så jävla skabbigt det ser ut! Blöööööööhhhh

Oj, tappade fokuset när jag såg dem som stirrar med sina döda ögon på mig.
Men jag känner lite ångest. För samtidigt som jag vill jobba.
Eller, haha, vill och vill... Jag vill ha pengar. Men ja.
Men vi får la se.

Sen den senaste tiden har jag också fått lite vad man kan säga åldersnoja.
Känns som jag står och trampar på samma plats. Och det gör jag visserligen också, men nu känns det mer påtagligt.
Jag vill ha det jobbet på Teknikmagasinet i Lund som jag sökt.
Helst hade jag velat ha i Malmö, men man kan inte få allt.
Men jag lär inte få det i Lund så jag behöver inte bry mig om att det skulle komma och bli jobbigt och pendla.

Ett välkänt ordspråk lyder så att tiden läker alla sår.
Har inte det blivit lite fel med detta?

Själv så vill jag inte direkt påstå att tiden läker något alls.
Hade jag satt mig ner och bara väntat hade ingenting hänt.
Jag hade mått lika dåligt i tio års väntan som jag gjorde dagen då det onda som jag ville att tiden skulle läka inträffade.

Men vad gör då tiden med en?
Själv blir jag stressad. För det känns som om man måste följa detta ordspråket. Att nu har det ändå gått två år så nu måste du ha kommit över det. Eller fan nu har det gått så länge så nu jävlar i det kom över det.
Ett ordspråk som dom flesta känner till kan väl inte ha fel?
Så ska vi stressa oss till det där välmåendet?
Det var ju ändå så länge sen?
Och när man väl kommit fram till att man inte alls kommit över det när tidsfristen runnit ut... Vad gör man då?
Men vem bestämmer när tiden gått ut.
Jag hade velat säga en själv.
Men jag vet bättre. Det är dom runt omkring en.
Jag har tyvärr haft den där erfarenheten att få frågan eller snarare sucken av folk i min dåvarande närhet att
"Går du runt och tänker på det fortfarande? Det är ju åratal sen!"
Med just då en särskild betoning på åratal.

Men hur lång tid är bruklig att komma över ett större fartgupp i livet?

Finns det någon mall?
Guldfisken Orven dog - 2 dygn.
Företaget gick i konkurs - 1 år

Äktenskapet gick åt helvete - 2 år. Eller om man hittar en ny inom den tiden
Familjemedlem/god vän dog - Evigheten?

Fast allt det är skitsamma egentligen. Vi tar den tid vi behöver.
Så om jag kommer behöva en evighet att komma över det som hänt.
Det ska ni faktiskt ta och skita fukkständigt i.
Och gör ni inte det så ska jag ta sönder era klockor och stjäla er tid.

Det känns som om allting är en militärlek.
Likt sådana man lekte som liten, men händer som improviserade vapen.
Man visste att det var allvarligt. Men ingen blev skadad.
Man kunde skaka av sig när dom andra påstod att man blev skjuten.

Allt det har ersatts.
Det är inte improviserade vapen av händer.
Nu är hela världen emot en. Om det så är med vapen, händer, ord eller händelser. Och nu kan man inte skaka av sig det.
Nu kan man inte bara vara.

Plötsligt växte man upp. Nu ska man vara en riktig soldat.
En som ser till att allt ordnas.
Och ibland känns det som om man har hela världens bekymmer på ens axlar.
Så pass allvarligt är det ju såklart inte.
Men känslan finns där. Och sålänge den finns där tynger den ner en.

Ibland hade jag bara velat be alla att dra åt helvete.
Vara det där barnet igen. Som var för så många år sen.
Det känns som en hel livstid sen.

Och jag måste vara ärlig.
Ibland blir jag så fruktansvärt rädd för livet.
För jag har sett så många olika livsöden.
Jag är rädd för att bli gammal.
För jag ser min mormor. Ut och in från sjukhuset. Minnet som sviktar.

Jag hade vekat skita i allt. Jag hade velat slå ifrån mig allt ansvar.
Stänga av min telefon. Vara okontaktbar.
För när verkligheten ringer så vill jag vara någon helt annanstans.
Jag vill inte ringa ambulanser. Sitta timtals på akuten.
Bära upp min moder och min mormoder.

Men det kan jag inte. Jag kan inte stänga av den telefonen.
För jag vet att samtidigt som det är något jag absolut inte vill göra så är det precis där jag vill vara när det väl händer.
Det är där jag måste och jag vill vara.

Låter jag knäpp nu?
Jag antar att jag gör det.
Men hade jag inte varit där så hade jag velat vara där.
Veta vad som pågick. Vara den där klippan.

Vara på akuten sålänge det krävs för att se att hon får det bra.

Men om jag någonsin kommer ur det här livet levande så lovar jag att ändra mig. Ta mig själv i första hand. Skita i ansvar och sitta i gräset.

Men tills dess så kommer jag ta ansvar.
Och jag kommer skämmas över mig själv den dag då jag skiter i det.