Dom gånger jag hamnar på en drive in typ BK eller sådär så tänker jag alltid på den här scenen.
Jag skrattar så lungorna trillar ut varje gång jag ser den scenen.

Fast dom kanske inte har börjat än?
För jag sa idag i telefonen att jag ville köra in en yxa i bakhuvudet på en kille. Och nu skriver jag det här. Och jag skrev det på msn.

Men nog om mig och mina synder.
Det pratas ju om det här om FRA.
Storebrorsamhället som andra kallar det.
Jag tycker det är lite sådär...
Jag tror ju inte att hur mycket dom nu kommer övervaka internet och telefon så kommer dom brottsliga bara mer gå under jorden.
Det har vi sett igenom alla tider.
Ju mer brottbekämpningen utvecklas så utvecklas brottsligheten.
Men nu är det alla som är misstänkta.

Men men.
Det är så det är och det kommer bara att bli värre.
Och det hade ändå känts väldigt tillfredställande med den där yxan...
Det är inget jag tänker förneka.
Bara ångest att jag inte kan lägga ut bilderna på bilddagboken sen.

Och rubriken tagen rakt av en solkrämsflaska som står i min närhet.

Så det är en söndagskväll ännu en gång.
Och här sitter jag och ännu en gång leker med orden.
I veckan som har gått har jag varit vaken för länge.
Sett några nya filmer.
Lärt mig nya ting.
Varit upprörd.
Klippt mig.
Varit lite smått självisk.
Och slösat mer pengar än vad jag egentligen borde ha gjort.

Så en relativt bra vecka.
Annars har jag nog hamnat för djupt i den somriga tristessen.
Den då man inte har något att göra.
På vintern har man alltid något att se fram emot.
Något att göra.
Men nu...
Och att dom flesta dagar med vackert väder känns som ett personligt hån gör ju inte direkt saken bättre.

Så har det känts många gånger.
Sommaren Jackson dött så var det en vacker sommar.
Och jag hatade den.
Solen var ett hån till det jag kände.
Det är lite intressant...

Nu har dom tänt lyktorna ute på gården.
Det kom en blixt innan. Och i fönstrena så samlades många.
Alla bänkade sig för naturens skådespel.

Jag vill fly ifrån stan.

Eller nej. Så längesen var det inte.
Får ju inte glömma Publikvärdens brud som hela säsongen viskade i sin kompis öra och stirrade surt på mig när jag gick förbi.
Och wow, när jag frågade Publikvärden om handikapptoaletter!
Om blickar kunde döda hade jag hängt upp och ner och halshuggen i ett träd. Naken! Riktigt förnedrad i döden med mitt huvud på en påle brevid trädet med Hora skrivet i pannan.
Ja... Hon såg på mig med DEN blicken.

Men nu är det två som jag valt att kalla fjortisar i min syster trapp som valt att hata mig. Jag vet inte varför. Började igårkväll.
Jag vet inte om dom är syskon eller om dom bara sitter fast vid varandra i höften rent allmänt.
Men igår vid halv 11 tiden, ja på kvällen! Så gick jag ut med min kamera och hardcore objektiv för att prova att fotografera igelkottar på avstånd i mörker. Eller relativ mörker iallafall.
På vägen in i trappen möter jag på dessa två tjejer som är fullt uppklädda och spacklade för en kväll på stan när dom kallar mig patetisk som då är på väg in så sent med min kamera och att jag då inte ska ut och festa.
Efter en orddrabbning så går dom och jag får komma hem.

Idag när jag skulle pendla hem till mitt eget hem då för jag pendlar mellan lägenheterna nu när systern är i Norge och modern är i Halland för att ta hand om dom tre respektive två katterna i dessa lägenheter.
Då möter jag ännu en gång på dessa tjejer som nu sitter och ser lagom bakfulla på bänken och röker.
Jag tittar bara lite snabbt på dom och orkar inte bry mig om dom.
Men när jag gått en bit ifrån dom så skriker dom efter mig;
"Sug objektiv, jävla fotograf."

Visserligen måste jag säga att sug objektiv var lite fyndigt.
Mest för att jag blev lite chockerad att dom visste att objektiv är faktiskt en del av kameran! Dock gav jag dom ingen respons och trallade vidare.

Så varför har jag nu av bara ett möte i trappuppgången blivit deras hatobjekt?
Men annars är det lite kul att bli kallad för Jävla Fotograf.
Jag vet inte varför...

Under ett års tid har jag träffat och haft kontakt med ett gäng olika killar.
Eller olika och olika... Dom är ju olika kroppsligt.
Men rent psykiskt verkar dom allihopa likadana.
Jag vet inte om jag ska bli fascinerad av att så många ifrån så olika familjer, uppväxter och miljöer kan vara så lika.
Hade jag frågat någon annan tjej så hade hon nog bara himlat med ögonen och sagt killar med en djup suck.

Men det är det att dom ska verka sådär seriösa och bra på något sätt.
Men sen faller dom in i det där med sex.
Typ att det enda som finns i världen och ett förhållande är sex.

Själv är jag rätt trött på hela den där stilen på att man ska knulla runt.
Jag gillar sex, det tänker jag inte förneka.
Men det är tröttsamt när en kille har det framför ögonen hela tiden.
För hade jag bara velat knulla hade jag gjort det.
Att knulla är lätt. Nästan alltför lätt.... Hmmm...
Men att få en riktig kontakt med en människa är svårare.
Och jag är väl en sån där äventyrare som vill ha utmaning.

Knulla är lätt. Prata är svårt.
Och nu menar jag inte prata som i att bara prata.
Utan jag menar att verkligen prata. Inget bara ytligt.
Att kunna förstå varandra. Hitta en jämn nivå.
Att hitta den där balansen att man med tystnad kan säga 1000 ord.

Låter kanske lite väl tjejigt och känslosamt.
Men vafan. Att bara knulla intresserar inte mig så jävla mycket.
Det är skitskönt tillsammans med någon man verkligen känner.
Men utan det där så är det bara sex.
Och det tycker jag att jag fått nog av för den här gången.

Men ska man bara knulla...
Många verkar vilja bli knullkompisar.
Men då tar jag fan hellre one night stand om det är bara knull jag är ute efter. Knullkompisar står man ingenstans med.
Och jag vill inte bara stå på samma ställe alltid.
Men one night stand så träffar man iallafall nya människor och med nya människor får man sig alltid en ny erfarenhet.

Så det närmaste mig Nickelback kommer ge konsert är i London.
Både den 19 och den 21 september.
Jag kissade nästan i byxorna att dom ändå skulle komma såpass.
Så jag vill åka till London och gå och se dem Live.

Det hade varit stort.

Ett jobb jag sökte som jag kan säga att jag verkligen ville ha.
Trots pendling. För det hörde till mina intressen den butiken.
Men som vanligt så fick jag inte det.

Jag är ju bara 20 år och har inte 50 års jobberfarenhet.
Så nu ska jag istället ge mig på att plugga istället.
Trots att jag antagligen kommer hoppa av det efter knappt ett år.
Jag och skola...
Jag får ont i magen bara jag tänker på skola.
Får påbörja terapi medans jag går i skola då så jag kanske klarar det.

Jag vill bli obducent.

Så klockan är redan över fem på morgonen.
Jag har varit uppe... Hmm... Mer än 24 timmar...
Orkar inte räkna. Sen i onsdags morse är lättast att säga.

Så här sitter jag med datorn i sängen, här har jag suttit hela natten.
Och nu har jag även lyxat till det med en skål flingor och fil att förtära i sängen medans Pontus hungrigt och krävande stirrar sig ballögd på skålen.

Har spenderat natten med att se mig trött på filmer.
Dock har detta inte hjälpt som ni förstår eftersom jag sitter här nu.
Efter så lång tid vaken borde man inte kunna skriva normala meningar.
Men är man såpass van som jag är så kan jag skriva en novell samt vara vaksam på när Pontus slugt försöker smyga sig bakom mig på jakt efter min frukost medans man sjunger på Bobby Darins "Don't rain on my parade".

Alla har vi någon konstform. Min är att kunna vara människa trots timmar utan sömn. Det är min gåva och min förbannelse.

Jag gillar den låten skarpt förresten. Hey world hereee I aaaaaam!
Don't tell me not to fly I simply got to!

Men annars så funderar jag på att ännu en gång packa ner min dator i väskan, samt då också kameran. Det är ju det viktigaste.
Och ta mig till systerns lägenhet, ännu en gång.

Så kanske jag kan ta mig en tupplur där.
Var lite ful som hittade sådan stark hostmedicin i kylskåpet så jag råkade ta mig en munfull. Det har ju sövande effekt.
Även om jag i skrivande tillstånd verkar utomordentligt bra så är det inte så om man hade tittat på mig. Eller hört mig.
Jag blir som en full 12 åring när jag varit vaken så länge.
Jag skrattar åt precis allt. Då extrema saker.
Om någon hade blivit ihjälslagen framför mig nu hade jag nog bara skrattat.

Det är märkligt med sådana sömnproblem som jag är ägare av...
Men men. Skall ta mig till läkare snart.
Kolla upp den extrema smärtan som ploppat upp i min vänstra fot utan någon andledning och känns som om just det lilla benet där är löst och så såklart få sömntabletter. Om dom nu denna gång vill skriva ut till mig.

För ett par år sedan så fick jag inga för att jag gick på antidepp för dom trodde jag skulle ta livet av mig. Men faktum var att jag blev nedstämd var för att jag nästan aldrig sov något.
För ett halvår sen fick jag myglat till mig sömntabletter. Den perioden mådde jag bättre än på flera år.
Tänk vad mycket sömn kan göra för hela den psykiska hälsan.

Men frågan är... Orkar jag veckla ut benen ännu en gång och gå till systerns lägenhet eller ska jag bara slänga ner datorn på golvet och lägga mig tills sömnen kommer om ett par fyra timmar?