Så nu har det snöat nästintill hela dagen. Jag hatar snö.
Jag hatar vintern. Jag hatar folk som påstår att det är varmare.

Ja, jag är smått bitter idag pågrund av vädret. För att jag vid nio tiden imorse såg att det var strålande fint. Så jag tänkte, ska bara sova två timmar till så jag blir utvilad efter nästan 32 timmars vakenhet så jag kan gå ut och fotografera kanske lite och promenera. Lite frisk luft efter sjukdom.
Så när jag vaknar dessa två timmarna senare då snöar det.
Ja, det var ju absolut ingenting jag hade räknat med.
Kanske regn, men definitivt inte snö. Snö här i söder såhär "sent" på året?
Men ja... Jag är inte direkt förvånad.
"Har man en bra dag så regnar det" som ordspråket lyder.

Och så står det om halkan och att Syd Sverige är kaosartat på olika nyhetssidor. Såfort snö eller lite blåst når oss här i dom södra regionerna av vårt avlånga land så blir allt helt lamslaget.
Jag blir lamslagen. För fan jag missade CSI idag för femman var svart i rutan. Och så gör man inte. Jag är som en 90 årig tanta med rutiner.
Så har jag tvångstankar och smått neurotiska drag.
Så nu kan ni ju bara försöka föreställa om hur min vardag satts på spel av detta. Undra hur lång terapi krävs för att komma över denna rutinartade olycka... Suck....

Måndagen kom med en storm. Men nu kommer jag verkligen inte ha en enda koll på vad det är för dag mer än vanligt.
Daniel har ledigt hela veckan ifrån jobb för att det närmar sig påsken.

Så, ja... Det är påsk i helgen. Den kommer väldigt tidigt iår.
Jag förstår inte det med att det har med jesus såkallade uppståndelse att göra, men jag har aldrig förstått varför han uppstår olika dagar varje år.
Borde vara att man har jul olika dagar varje år också för att verkligen förvirra till det för sådana som mig som är ointresserad av religion, påsk och sådana ting. Allting kanske hade en mening ifrån början men när det senare utvecklas till sådana jippon som det är nu så känns det inte så seriöst att man ens ska bry sig. "Jesus återuppstod så nu målar vi ägg rosa i hans ära."
Men man skulle upplevt en påsk i Tjeckien. Hehe. Ja, det skulle man.
Det om något hade varit intressant. *fantiserar bort mig*

Många dejting sidor har nu nästan psykologiska test man får göra när man blir medlem. Hittade en artikel när jag googlade rundor, att dom här testen jämnförs sedan med andra medlemmars test och sedan matchas man ihopa för att se vilka man då är mest lik.
Jag tror att jag hade behövt något sådant. Inte en sida med psykologiska test utan ett eget formulär som killar får fylla i för att se om jag ens orkar ödsla energi. För nu efter det här med killen som hatade alla våldtagna kvinnor för dom ska inte klaga när dom får skylla sig själva så har jag bara blivit så... Trött är lättaste sättet att uttrycka det på.
Sen är det dom före honom. Den självgoda, den helt psykotiska omygod, dramatikern och romantikern. Var kommer alla ifrån?
Kryper dom ut ur något "skumstad hål"? Eller vadå?
Sen är det inte bara deras sätt utan deras åsikter med.
Dom försöker omvända mig till köttätare, jag måste börja gå på fotboll, jag gillar inte romantik så det ska också omvändas.
Ingen kan acceptera eller ens gilla mig helt för mina åsikter eller tycken.
Jag försöker aldrig omvända någon. Folk anser mig automatisk som en predikare för att jag är vegetarian. Men det är mitt val och jag skiter i om halva världen trycker sig feta på en köttkotlett sålänge jag slipper det.
Så länge jag slipper det är jag en lycklig icke köttätande människa utan en predikan förutom att dom ska låta mig vara.
Dom säger vegetarianer är värst, men jag tycker nästan tvärtom.
"Shit äter du inte kött, nu ska vi diskutera detta i 100 år så att du fanimig ska börja äta kött om du så ska behöva attackera mig och äta upp mig så att du slipper undan, men tro inte att det blir så lätt för jag kommer kämpa emot."
Suck. Låt mig va! Jag sitter inte på din tallrik och kommenterar.
Allting ska diskuteras så in i helvetes jävla mycket.

Jag blir mätt på spänning av alla dessa människor.
Och folk undrar varför man bara vill sitta inlåst i sin ensamhet.
Mina väggar kan iallafall inte än klanka ner på allt det som är jag.
Dom försöker inte omvända mig.
Jag är trött på extreminister som har så lätt att peka finger.

Nej, nu ska jag ta nakenbilder till sexsidor där jag ska söka efter någon extremt mycket äldre som en fjäder i hatten.....

Jag kommer aldrig kunna förstå dessa människor som stoppar fingrarna i halsen för att spy upp maten dom har ätit.
Av olika andledningar.
Först då att varför ens äta? Det är dyrt och onödigt att köpa mat, laga, äta och sen spy upp. Det är billigare att bara låta bli.
Sen är det huvudandledningen, hur kan man vilja spy?! Hur kan man fortsätta med det?! Finns det något mer avskyvärt, äckligt, vidrigt och smärtsamt? Det gör så fruktansvärt ont att det känns som om hela ens insida ska gå isönder. Och smaken i munnen och på tänder.
Man borstar tänderna konstant med litervis med tandkräm men inget får bort den här smaken direkt så man blir illamående bara av det.

Har väl fått maginfluensa eller något liknande.
Satt och åt mackor i godan ro i soffan med min extrema huvudvärk och en dålig jävla såpa på tv. Lite annorlunda i vardagen för jag brukar aldrig titta på tv mitt på dagen. Så efter en stund jag har avslutat mina mackor så känner jag bara hur illamående kommer över mig, och det var precis så jag hann ta mig in på toaletten och så kom allting upp igen.
Kan ju säga att mackorna smakade bättre på vägen ner än upp...
Nu har jag spytt ett par gånger efter den gången men nu är det bara galla.
Öh, spyr nästan bara av tanken på det.
Tur man har sin ematofobi i såna här situationer...

*ryser*
Det är så jävla vidrigt! Nu ska jag borsta tänderna för tio tusonde gången

Som jag gjorde i förra inlägget är egentligen.
Jag satt och tittade på ett CSI avsnitt som hade hängt sig om man kan uttrycka det samma på tv som man gör med datorn.
Samma bild hela tiden och emellanåt ett knastrande ljud.
Så här satt jag i min hörna med en öl och såg på samma bild i ungefär 20 minuter. Nu undrar ni vad är det för fel på den här människan som ser på ett hängt program i 20 minuter och sen hävdar att skriva att inget händer är felaktigt. Går hissen ändå upp?

Men det är ju just det den gör. Den går ju ända upp. Det är ju det som är själva poängen. För att som jag skrev i förra inlägget så har det aldrig förr varit ett sådant lugn runtomkring mig. Så jag kan faktiskt höra mina tankar ordentligt. Och jag har mycket tid över att tänka. Det ska ni veta.
Men vad är det egentligen jag tänker på?

Senaste tiden har jag tänkt mycket på Prag. Jag dricker Staropramen...
Luktar länge på det tjeckiska ölet och minns den där pizzerian på den där bakgatan vid en av Metrostationerna i Prag. Lördagen.
Det hade slutat regna. Jag och Daniel tillsammans där vi tar varsin pizza utomhus och det är bara en småbarnsfamilj till på hela stället.
Jag har inte ett enda fotografi ifrån den resan, men allting är så klart i minnet. Jag minns uppe vid spirornas kapell, vi kom aldrig fram till vad det var, och blickar ut över gamla stan. Dessa smågator som jag blev förälskad i. Jag minns kyrkan med stenfigurerna på tre meter vi var inne i.
Om jag blundar och föreställer mig det kan jag nästan känna inristningar på trät uppe på läktaren som turistar och kanske lokalinvånare ristat in.

Minnet är en förunderlig sak. Jag minns knappt vad jag gjorde igår.
Men jag kan minnas namnet Tanja stå inristat i trät på den där kyrkan.
Jag kan minnas hemska och bra saker som hänt i livet.
Trots att många år har gått sen dess. Jag kan minnas ett speciellt ögonblick och ett tyst samförstånd mellan mig och Daniel men jag kan inte minnas middagen jag åt igår.
Samtidigt som minnet är det käraste jag har så är det något jag föraktar och hatar för man kommer inte bara ihåg alla dom bra sakerna, man kommer ihåg alla dom man vill glömma allra mest och återupplever dem dagligen.
Fast goda och dåliga minnen får väl förhoppningsvis en jämnvikt en dag.
Och ännu mer förhoppningsvis så kan en dag dom goda vinna över dom onda, för att göra minnen till en liten klyscha också sådär mitt i allt.
Men det kan kanske bli alldeles lagom, det räcker för mig.

Hade man kunnat, såsom i Harry Potter få ut sina minnen och placera i ett minnessåll så man en annan kan betrakta dem så hade jag gärna gjort så med andra. Jag hade velat se andras minnen.
Hur dom upplevt saker och ting. Vad dom tänkte, hur dom upplevde det.
Särskilt min systers hade varit intressant. Eftersom vi sett ungefärligt samma saker bara ur olika perspektiv. Daniels hade jag velat se mest bara för att se hur han haft det som barn och ungdom. På hans tid...
För att se om han verkligen smög på mig som 15 åring när jag som två åring satt i sandlådan på min gård och lekte. Han påstår starkt att han gjorde det och att han bara väntade på att jag skulle nå min lovliga ålder.
Ja, han är smått pervers i sina uttalanden.

Oi oi, men minnen...

Såhär sitter man nu igen. Med ännu mer text som ska knappas ut.
Vad bloggar har blivit populära. Det är dom vanliga människornas femton minuter i rampljus. Framgångsrikast är dom som har något att skriva om.
Då är jag inte en av dem. Mitt liv är förvånansvärt händelselöst...
Det är nästan chockerande. Vilket lugn. Inget kaos.
Ifrån jag vart 6 år fram tills ungefär... Ja, så sent som 18,19 så har det varit något sorts kaos i mitt liv. Allting har gått fel. Allting har hänt.
Men nu... Jag kan andas utan en stor klump och ångest.
Det är så fruktansvärt skönt. En riktig lättnad.
Jag är tvärtom än andra. Dom vill att saker ska hända. Jag är glad att vara utan. Jag är så trött på alla dramatik, sena nätter fyllda av panik och rädsla, ångest, att kallas iväg någonstans, resa land och rike runt.
Fast vill jag ha mina femton minuter i bloggrampljuset kan jag skriva om mode. Sen att det inte intresserar mig ett dugg och att jag inte är moderiktig för fem öre kanske är ett problem.
Såg en kort snutt på Top Model på tv idag när jag åt middag och dom gick sån modeshow för några värsta uppsatta i modevärlden.
Snälla, snälla berätta för mig om det är ett tvång att se ut som om någon har sprängd konst i en bajamaja om man är så jävla moderiktig och ball?!
Dom kan ju inte på fullasta allvar anse det snyggt?
En av dom såg ut som en mimartist.
Och sen såna kläder dom använder på såna catwalksshower?
Vad gör dom med dom förskräckliga kläderna sen?
Ingen vid sitt sinnes fulla bruk använder sådana jävla cirkustält.
Men jag kan ju ha fel, man såg ju dom monstrena som var så uppsatta i mode. Nej, jag förstår mig verkligen inte på det.

Annars förutom mode är det väl det senaste kändisskvallret och tonårsföräldrar som skapar en blogg som blir populär?
Jag kan börja blogga om vad mina mardrömmar som förstör min sömn handlar om. Fast då hade folk blivit så deprimerade så hade jag blivit bannlyst.

Gjorde jag dig besviken? Ska jag känna skuld?
Men jag såg slutet, innan du gjorde det.
Jag har sett dig blind och jag har sett min vinst.
Jag har sett det sista av din själ. Det kanske är slut, men det är inte över.
Jag finns fortfarande här om du bara hade brytt dig.
Du har ändrat hela mitt liv, alla mina mål.

Du kan inte krossa min styrka, det är bara alla mina drömmar du tar.
Och när du går vidare. Minns mig och allt vad du har gjort.
Du skulle fått vara far åt ditt barn. Jag hade kunnat delat ett liv med dig.
Och jag minns fortfarande dom få sångerna.
Och en dag kommer jag att lätta på mitt hjärta för dig...

Nu är jag så jävla arg så jag skulle kunna gråta, spy och slita upp halsen på någon bara för att se den jäveln lida.
Killen jag haft kontakt med ett tag nu visade sin rätta sida.
Hans åsikt var att tjejer som tex går i kort kjol förtjänade att bli våldtagna för att dom utmanar ödet. Han kände inget medlidande.
Så han är blockerad, bortplockad och ombedd att glömma min existens.
Det finns mycket, fruktansvärt mycket jag kan acceptera i olika åsikter. Men att någon kan säga att någon förtjänar att bli våldtagen är så långt borta ifrån det jag kan acceptera att inte ens NASA kan lokalisera det.
Det är inte bara kvinnor i kort kjol som smyger runt i buskar som blir våldtagna. Det är hemmafruar, det är döttrar, det är barn.
Det är främlingar, det är vänner. Det är mödrar! Det är kvinnor!
Det är ingen skillnad på dom kvinnorna som får sina kläder uppslitna och blir uppsprättna vaginalt och analt än på hans mor. Eller systrar.
Det är kvinnor. Kvinnor som lever med ständig skräck.
Kvinnor som får sitt liv förstörda. Kvinnor med en skadad själ som får genomgå den här enorma förnedringen och sen få frågan vilka kläder man hade på sig, om man sa nej så att han förstod eller om man kämpade emot tillräckligt.

Han kallade mig omogen som blir sur för en åsikt.
En åsikt han säger sig dela med häften av befolkningen och att vi inte ska sluta prata pga en åsikt. Men en person som jag inte kan respektera pratar jag inte med. Och en person som har den åsikten, skitsamma om halva världen tycker det, kan jag inte prata med. Inte respektera.
Så enkelt är det. Såna människor betyder inte ett piss för mig.
Dom har förbrukat sin rätt till en åsikt.
Dom har förbrukat varje ord dom kan tänkas vilja säga till mig.

Jag har sett hur liv förstörs. Jag har sett skammen.
Jag har sett uppgivenheten. Hur kvinnorna beskyller sig själva.
Jag har sett tårarna. Jag har känt hopplösheten.
Hur ett liv fullt med såna möjligheter blivit en enda röra man inte ens kalla liv, som man knappt kan kalla existens allt pågrund av en kuk.
En man som ansåg sin lust vara mer värd än den här kvinnans liv.

Killar som delar åsikt med den här killen som jag haft otur att träffa på för han gör mig så jävla förbannad, ni kan ju tänka om och tänka er...
Om det hade varit eran mamma eller syster... Har hon förtjänat en uppsprättande kuk för hon kanske valde "fel" kläder?