Jag undrar varför min fader envisades om att jag och mina syskon skulle ha ett andranamn? Min moder motsatte sig det och att vi skulle döpas men i ett förhållande får man ju komprimissa och jag och mina syskon tilldelades varsitt kort andranamn och blev nästan dränkta när en präst utförde sin sekt ritual på våra stackars försvarslösa egon.

Men att ha ett namn som utfyllnad förstår jag inte.
Jag använder aldrig mitt andranamn. Även på blanketter dom vill att man ska benämna sig med ALLA sina namn så skriver jag bara mitt för och efternamn. Men när dom slår in mitt personnummer i deras avancerade datorer så dyker alltid det andra upp.

I måndags på röntgenavdelningen på sjukhuset så när det var min tur så ropade dom upp mig med mitt andranamn.
Jag reagerade först inte. Sen när hon ropade högre och jag hörde mitt efternamn så reagerade jag. Fast det var endast på efternamnet.

Hur många reagerar på ett namn man aldrig blir kallad för?
Så vad är meningen med två namn? Att man ska skilja sig från mängden?
Men dom flesta har två namn. Dom flesta jag någonsin har pratat med har fler än ett namn. Vissa har så många som sex namn!
Är det att föräldrarna har svårt att bestämma sig för vilket så dom tänker "Äh va fan vi tar allihopa!".

Andranamn är ett av livets stora mysterium här i livet.
Hur ska jag någonsin kunna sova på nätterna igen utan att grubbla detta?
Och ni som undrar vad mitt är... I'm not telling! Mohahahahahahaha!

Så jag såg på Insider idag. Handlade om kattpiss och bröst.
För ett tag sen var det ju en het debatt om hurvida kvinnor ska få gå med bara bröst på badställen. Många olika åsikter.
Många anser att vad gör det, andra usch vad perverst, andra att män ska få för sig att dom får tafsa hur dom vill.
Det pratas om hur jämnställt vårat samhälle ska vara och att inte få visa upp två fettklumpar är att bli diskriminerad.
Jag om någon har aldrig känt mig diskriminerad av att behöva ha kläder på mig. Fast visserligen så är jag ingen person som heller vill gå på badställen för bakterierna frodas och det är just såna ställen dit 60 åriga perversa gubbar går för att titta på 8 åriga simskol elever.
Borde döpa om badställen till "Peddo vs Spädbarn rond 183".

Men bara bröst... Jag vet inte riktigt vart jag står i denna frågan.
Så eftersom jag inte vet vart jag står så tycker jag för "jämnställdhetens" skull att männen ska använda små små rosa bikiniöverdelar istället.
Tror det hade varit gulligt.

Mitt liv skulle man kunna beskriva med mörker.
Nu undrar alla hur jag kan vilja beskriva det med mörker.
För det är deprimerande och att jag isåfall behöver någon att prata med om detta. Men saken är att jag är inte deprimerad för detta.
Jag kan ärligt säga att när det kommer till vissa saker har jag sett mer än dom flesta. Jag har fler år på nacken än mina ytliga 19 år.
Jag har erfarenheter jag egentligen inte hade velat ha, ett ansvar jag fick ta tidigare än jag själv valt om jag fått välja och minnen inget kan dölja.

Men jag hade velat beskriva det som ett mörker.
För det är något jag känner till. Jag har sett mörker i mina egna och andras ögon. Jag har sett människor förtäras av det. Jag har känt mig själv vara nära att krossas av det.
Och nu tycker ni att jag inte har alla hönsen hemma.

Men det är otroligt ju hur mer tiden går ju mer van man blir med saker.
Man vänjer sig.
Och jag skulle vilja beskriva mitt liv med mörker.
För detta mörker gör mina ljusa stunder ännu ljusare.
Jag skulle vilja beskriva dom ljusa stunderna som ren magi.

Och jag skulle som sagt vilja beskriva mitt liv som mörker.
För då uppskattar jag alla leenden, skratt och alla bra upplevelser ännu mer.
Jag vill aldrig ta sådant för givet. För det är för bra för det.
Därför vill jag beskriva mitt liv med mörker.

Nu får nog många stanna upp och tänka till lite.
Men det gör inget om ni inte förstår min synpunkt.

Nu är det någon bränner sig på spisen, dör, föds, cyklar, kör bil, har sex, ser på Lejonkungen, klämmer finnar, sminkar sig, dödar någon, räddar någons liv, någon blir snittad på ett operationsbord, någon tuggar på gurka och någon lever i ovetskap.
Det är så mycket som händer på en och samma gång. Så det är väl därför vi inte känner hur jorden snurrar och färdas i hög hastighet i ett stort intet.
Vi är för upptagna i det vi är i så vi inte bryr oss vart vi är.

I förra veckan kunde man se ett ljus på himlen från en stjärna som exploderat innan ens denna jorden var en liten lavaklump.
Jag tycker det gör att man känner sig lite liten och obetydlig.
För det enda jag gör är lyssna på musik som en annan obetydlig person gjort, bloggar medans jag sitter i en huvtröja där jag gömt mitt huvud i luvan och knytit in mig med en rosett.

Åh vad vi är obetydliga.

Det är dag tre på nya receptfria tabletter och jag vet inte hur många bieffekter jag känner av. Tröttheten är den värsta.
Är en konstig trötthet. Vet inte hur jag ska beskriva den.
Men när någon med lång erfarenhet av sömnproblem tycker en trötthet plötsligt är konstigt så kan jag ju lova att det inte är så bra.

För övrigt idag så tvättar jag kläder. Eller tvättade.
Jag förstår inte varför det är så många som klagar på hur tråkigt och jobbigt detta är. Men det är ju så enkelt!
Bara vandra in i tvättstugan med kläder, trycka in dem i maskinen, sätta igång maskinen, gå in i lägenheten, se ett avsnitt av House, sen är det dags att hänga upp vilket går supersnabbt och trycka in en maskin igen.
Jag älskar lukten av nytvättade kläder som precis torkat som man tar ut ur torkskåpet. Det är så fräscht och kvalsterfritt.

Och så fick jag frågan idag om jag ska se fotbollen som jag uppfattade var ikväll. Jag måste köpa en bandspelare så jag kan spela in mig själv gapskrattande så jag bara kan spela upp det för personer som ställer så dumma frågor så jag slipper anstränga mig varje gång och skratta dem rakt upp i ansiktet. Klart, det gör under för magmusklerna men ändå.
Men nej. Jag ska inte se fotboll. Jag får hellre fotsvamp.

Fast det lär ju inte hjälpa mig ett dugg men man kan ju alltid försöka.
Så nu är påskhelgen över. Inga röda dagar.
Och ansökningsjobbet för mitt nåtsånär drömjobb gick ut i torsdags.
Så nu väntar jag bara på att dom ska jaga mig och be mig att jobba med dem.
Sen vaknar man svettig med tummen i röven och gråter hysteriskt.
Knappast att jag kommer få detta jobbet. Det har jag varit säker på sen jag skickade iväg min ansökan. Ännu ett avslag i avslagarnas värld.

Men är nästan för trött för att ens orka lyfta ett ögonbryn av förundran.
Jag tror att ännu mer extrem trötthet är en biverkning på pillrena jag började med igår som den enda hjälp som vi ens kan gissa oss till hjälper mig med mitt knä.
*tar fram den A4 stora sidiga biverknings sidan i bipacksedeln*

Magsmärta, illamående, kräkningar, diarré, matsmältningsrubbningar, minskad aptit, ökad gasbildning, huvudvärk, yrsel, svindel, hudutslag, förhöjda levervärden. Kramp i luftrören, leverfunktionsstörningar (leverinflammation, gulsot). Trötthet, svullnad i kroppen på grund av vätskeansamling, överkänslighetsreaktioner (nässelutslag, allergisk chockreaktion med blodtrycksfall), magsår, magblödning (blodblandad kräkning, blod i avföringen, blodiga diarréer), tarmbesvär (t.ex. förstoppning, inflammation i tarmen), försämring av Crohns sjukdom och ulcerös kolit, inflammation i tungan, munnen eller matstrupen, inflammation i bukspottkörteln, impotens (samband osäkert), astma (inklusive andnöd). Påverkan på synen (dimsyn, dubbelseende) och hörseln (nedsatt hörsel, öronsusningar), insomningssvårigheter, mardrömmar, irritabilitet, ängslan, depression, minnesstörningar, förvirring, störd verklighetsuppfattning, myrkrypningar, darrningar, kramper, känselbortfall, smakförändringar, påverkan på hjärta och kärl (t ex bröstsmärta, hjärtklappning, högt blodtryck, hjärtsvikt, hjärtinfarkt, kärlinflammation), blodbildspåverkan (minskat antal blodplättar som kan ge små blödningar i hud och slemhinnor, minskat antal vita blodkroppar som kan försämra immunförsvaret (agranulocytos), sönderfall av röda blodkroppar, blodbrist), eksem, klåda, hudrodnad, allvarliga hudbiverkningar såsom Steven Johnsons syndrom (slemhinne- och hudinflammation med blåsor och hög feber) och Lyells syndrom (som Steven-Johnsons syndrom men även med plötslig hudavlossning), håravfall, ljusöverkänslighetsreaktioner, påverkan på njurarna (t ex minskad eller upphörd urinproduktion och blod i urinen), hjärnhinneinflammation eller lunginflammation utan bakteriell orsak, stroke, angioödem (t.ex. svullnad av ansikte, utslag, andningssvårigheter).

Ja, se. Trötthet finns med ibland biverkningarna.
Det känns tryggt annars.... Hudavslossning...

Så man fick åka in och sitta på Alhmansgatan.
Vårdcentralen dit alla med "akuta" problem vänder sig.
Särskilt folk med barn.. Förstår inte varför dom inte åker till barnakuten och söker sig till barnkliniken istället för att sitta på ett sådant ställe.
Men iallafall så blev man efter många och men undersökt av läkare som tyckte att det var något fel pga den extrea smärtan och avdomnaden i min fot som jag fått nu dom senaste dagarna. Så jag blev iväg skickad på röntgen. Där fick jag inte ett skvatt. Ingen fraktur eller något.

Känns rätt otillfredställande, för det är uppenbarligen något fel men då är frågan vad och var ska man vända sig nu när röntgenpersonalen tycker att det går väl över. Men det har ju inte gått över på ungefär en månad.
Det har ju bara blivit värre.
Men modern gissade på att det kanske är en inflammation så jag har fått Voltaren som är smärtstillande och antiinflammatoriskt eller vad det heter.
Så jag ska ge det en chans nu i ett par dagar se om det blir bättre annars får jag jaga upp vårdcentralen och se vad dom kan göra.

Har ändå tänkt sno min mormors käpp så jag har något att stödja emot.
Jag tror inte på deras skit att jag bara ska fortsätta precis som om jag inte hade ont och stödja på det trots smärtan.
Klart, man ska nog särkeligen göra så och det är så bra.
Men det är svårt när det gör ont och när man stödjer på det att det ger vika lite emellanåt. Sen att man har svårt att känna sin fot.
Men det är bara att avvakta och se... Igen..

Så nu sitter jag här. Fast...
Jag kan inte röra mig och jag ska helst inte sitta stilla.
Allting gör ont.
Men jag fick höra av röntgen bruden att jag hade bra skor iallafall..
Tur att jag bara har sådana skor och i olika färger så jag kan pigga upp med att byta hela tiden.

Stort cred till sjuksköterskorna på Alhmansgatan iallafall.
Supergulliga. Den första såg till att jag fick hjälp snabbt och den andra var så tålmodig och knöt min sko så jag slapp kämpa med det.

Såg den svenska filmen "Den Utvalda" på tv igårkväll.
Förutom hur många fel dom hade gjort med det polisiära så störde jag mig på att alla var så fruktansvärt politiskt korrekta och predikande om att alla människor är alla lika värda.
Visst, det är en fin tanke men så är det inte i verkligheten.

Jag har träffat på många som är av den här tanken att alla är så underbara och att alla har lika värde. Men frågar men dem sen om Lenin, Stalin, Mousselini eller Hitler är lika mycket värda som alla andra så är svaret alltid;
Nej, dom är inte lika mycket värda men dom är ju mördare!

Precis. Och pedofiler är lika mycket värda som deras offer som dom sprättar upp med hjälp av sitt könsorgan? Nej, knappast.
Det är som sagt en jättefin tanke att alla ska vara lika värda och jag hade nog gärna trott det om jag varit lite mer naiv.
Men när en sådan tanke har så många motsägelser och bevis på att alla inte är lika mycket värda så kan jag inte tro det.
Jag skulle knappast behandla en mördare på samma sätt som jag behandlar en vän. Det tror jag knappast någon annan skulle göra heller...

Sjukhusserier är nog några av dom serier av dom flesta som fascinerat och fått flera länder och folksslag att bli beroende av det tvn har att visa varje vecka. Såsom serier som ER eller Cityakuten som den är mer känd som på svenska är efter flera år fortfarande en serie många naglar sig framför.
Och det har dykt upp Greys Anatomy, Scrubs och House.
Detta är nog dom fyra mest kända sjukhusserier jag kan komma och tänka på för tillfället och dte behövs knappast fler för att säga att många är fängslade.
Vi dras till sjukhusserier. Varför? Vi dras väl knappast till att vilja åka till sjukhus. Är det smärtan, döden och ohälsan vi dras till?
Eller är det dom små glimtar av hopp? Är det människorna som räddar andras liv? Alla förhistoriska har haft en vis man, en helare och rådgivare.
Är det något instinktivt känsla? Någon att se upp till?

Jag kan ju säga om något att jag ser upp till läkare. Brandmän och poliser.
Dessa människor som ger så mycket för att rädda andra men är så underskattade i många situationer. Dom blir stämda, utskällda och nästan behandlade som om dom vore någons butler.

Minns dom gångerna jag behövt ringa en ambulns i en panikartad situation.
Såfort dessa män och kvinnor i deras reflexkläder med sina väskor så lättar allt. Man känner sig lugn. Allt är under kontroll.
Även om alla i telefonen på 112 sagt att jag låter som jag har saken under kontroll så agerar jag på ren maskin. Den gången den diabetessjuka mannen kollapsade i Daniels trapphus och jag var den som fick sätta honom upp och ringa alarm så var dte som man var i ett töcken.
Jag kan inte förklara paniken jag fick när jag var tvungen att få den här inte direkt... Underviktiga mannen att sätta sig upp och ringa alarm.
Mannen i telefonen sa till mig hur duktig jag var och att jag var så lugn. Då ville höll jag på att tugga sönder fingrarna och ville nära skratta för det kändes så panikartat. Sen kom dom. Så var det bara... Så skönt.

Fy fan vad jag gillar sjukhuspersonal, polis och brandmän.
Fan vad ni är bra!