Jag har pratat med en del självmordbenägna människor.
Självförstörande och sådana med matbesvär såsom aneroxia och bulimi.
Det jag förundras över mycket är hur sådana jämt säger att det dom är ute efter är något dom kan ha kontrollen över. Att dom har kontroll över situationen. Men nästan en självklarhet är att kontrollen som så gedigert suktar efter tar kontrollen över dem och dom står handfallna.
Blinda för hur styrda dom blir av det som dom vill kalla kontroll.

Men när jag säger vad det är jag iaktagit så ska jag jämt bli motbevisad.
Så är det inte alls. Dom har kontrollen.
Rökare och knarkare som ett billigt exempel påstår sig säkerligen också ha kontrollen över deras beteende och dom vet hur illa det kan barka och att dom faktiskt kan sluta när dom vill om dom nu vill det.
Visst ett få självdekstruktiva och beroende människor kan nog säkerligen detta också. Men dom är nog väldigt få.

Detta är antagligen ett väldigt vanligt fenomen att den kontrollen snart tar kontrollen över dem och dom förlorar sig tills den gräns då tvångsvård är ett rimligt alternativ. Att istället ta kontrollen över en själv med att göra sig illa gör bara att man tappar kontrollen. Man får försöka på andra vis.
Ja, nu kommer dem som säger att jag ska kliva ner ifrån min höga häst och det är fan inte så enkelt som jag tror att det är.
Men tro mig jag vet. Jag har aldrig haft en ätstörning för det är jag för snål för, men det finns många sätt att tro sig ha kontrollen men det slutar med ett maktberoende men inte för en själv. Man fastnar i sig själv medan en röst i huvudet skriker åt en vad man ska göra och vad man inte ska göra.

Det är en svår sits vissa hamnar i. Men inget kan bli bättre med smärta.
Allting går att lösa om man tillåter sig att få hjälp.
Och att skada sig själv är att straffa fel person...

Jag fick en smärre chock igår kväll när min moder erbjöd sig att ta ledigt på min födelsedag för att vi skulle kunna hitta på någonting tillsammans.
Jag var så inställd på att hon skulle jobba för hon har gnällt om att födelsedagar är ju ingenting och fira och det är ju inget speciellt.
Visserligen är jag av samma åsikt att det är egentligen inget speciellt, men tyckte ändå att det kunde vara kul att göra något.
Men att hon erbjuder sig att vara hemma och vi ska göra något...
Sen när jag sa bara lite snabbt att vi kunde bowla och supa så skrattade hon och sa att det kunde vi ju göra.
Då fick om jag möjligt en större chock. Hon är ingen tjusar på bowling för det förstör hennes nästintill obefintliga handleder och supa är inget hon gör. Gillar att vara klar som hon säger.
Så nu måste jag fundera ut om och vad isåfall jag vill göra.
Blev som sagt en smärre chock, var redan inställd på att sitta ensam hemma och kanske få ett gratis när hon kom hem ifrån jobb och sen var det helt som vanligt. Jag sitter och försöker överrösta moderns samtal med Tony med hjälp av musik och någon sorts transliknande meditation.

Är annars på dagen två månader sedan jag tatuerade mig.
Min första och antagligen sista för jag vet inte vad jag skulle ha mer isåfall.
Känns samtidigt som om den har suttit där nästan hela livet och ibland blir jag sådär barnsligt fascinerad som jag har en tendens till över att den sitter fast i min hud. Så känner man över.. Inget man kan känna.

Undra om det finns någon mer i min ålder som kan bli så barnsligt fascinerad över saker emellanåt? Jag trots att jag levt med vattenkranar hela mitt liv så blir jag helt storögd ibland och tänker "Wow, jag bara vrider här och så massa massa vatten".

För mer än ett år sedan så illustrerade jag Björn Afzelius "På Lantbrukare Perssons Gård" med Daniels Panasonic. Dom bilderna hamnade på min dåvarande bilddagbok som har gått i graven pga glömska.
Men nu återuppstår dessa bilderna på mer modernare vis men med samma brist på annat.

Jag har snappat åt mig en bisarr hobby sen jag tillsammans med min moder och syster körde den långa vägen ifrån Malmö till Oslo i julas.
Och det är att sjungande översätta engelska låtar till svenska medans man lyssnar på en låt. Det är hysteriskt roligt och ibland faktiskt svårt.
Fast man har hört den här låten flera gånger så när man ska ta det på svenska så försvinner texten ur minnet och det blir en massa blah blah av det på ett ungefärligt.

Sen att göra tvärtom är för mig ännu svårare trots att jag är en hejare på engelska. Men att översätta en Magnus Uggla låt sjungandes till engelska är inte så lätt som det verkar.

Mamma gillade inte när systern och jag  i bilen på motorvägen vid Göteborgs utkanter skreksjöng Withney Houstons I Have Nothing, eller var det den andra Bodygaurd låten?! Men iallfall så sa hon att vi har för alltid förstört hennes favoritlåt. Hon hör nog våra... Harkel... Finsjungande röster varje gång hon försöker lyssna på sin favorit.

"Whats in it for me? I really gotta know!"
"Vad är det för mig? Jag behöver veta!"

Jag som hade planerat att man kanske hade kunnat ta en promenad.
Men när regnet hotar en i dom tunga mörka molnen så känns det bättre att hålla sig på sin plats här under taket.

Annars tycker jag att det är lite smått humoristiskt att igår när jag lämnade hockeyn tidigare för att jag kände att det var ingen mening, jag visste innan jag gick dit hur det skulle gå och när jag inte blev motbevisad och utan middag i magen tyckte jag att bättre gå tidigare och få handlat maten än att behöva stressa. Men iallafall så när man trycker sig ut ifrån ståplats så fick jag höra att jag var en jävla medgångssupporter.
Ja, precis. Medgångssupportern. Det är jag det. Tillåt mig och skratta.
Under alla dom åren jag varit med har det gått käpprätt åt helvete!
Antingen så ligger dom i allsvenskan eller så åker dom ut ur Elitserien eller är på ingående att åka ut. Och jag är fortfarande kvar.

Men ännu mer roligt är att alla andra verkar gå med skygglappar och jämt är så optimistiska. Klart, kanske är bra att vara optimistisk.
Kanske bara ligger i min natur att vara negativ?
Men dom trodde ju att Malmö skulle vinna tvåsiffrigt över Västerås.
För Västerås är redan slagna.
Sen kommer vi till detta faktum är att man ska aldrig ALDRIG underskatta dom till synes slagna. För det är dem som har allt att bevisa.
Jag vet inte hur många matcher jag skulle kunna räkna upp där det gått på samma vis. Dom bryr sig inte, det andra laget är så kasst så vi kommer slå dem utan att kämpa. Den här övermod attityden funkar inte.
Någon måste berätta för laget historien om Ikaros och vad som hände när han med sitt övermod flög för nära solen.
Det är så tråkigt för att det är lika förutsägbart varje gång.
Nu kommer dem få panik, som vanligt, och stressa upp sig.
Det är struntsamma vilka spelare eller tränare vi har för samma mentalitet håller i sig år efter år, spelare efter spelare. Hur vi än ändrar i ledningen och i truppen. Det är som jag sagt till Daniel, ett stort svart hål som suger ner alla mitt på isen. Och vi lär behöva rymdforskare för att reda ut den röran.

Men det är ju "skönt" att igenting förändras. Allting går sin gilla gång.
Och nu regnar det iallafall.
Och vilken äcklig eftersmak man får i munnen av grillchips.
Nu vet jag varför jag inte ätit grillchips på vad som känns 10 år.
Tänkte jag provar dem igen, var så längesen. Men det gör jag inte om.
Åt chipsen igår. Borstade tänderna innan jag la mig och när jag gick upp imorse. Ätit frukost. Men tro fan att den jävla smaken sitter kvar.
Jävla vidrigt. Får skölja munnen med en högtryckstvätt.

Jag har varit fullkomligt spelberoende sen barnsben.
Nintendo, Super Nintendo, Playstation, Playstation 2, Xbox och Xbox 360.
Det är dom konsolerna jag äger. Super Nintendot har varit med om mycket.
Dagens spelteknik är lagom avancerad. Men man minns när man spelade Super Nintendot och tänkte WOW! Det var ju helt fantastiskt.
Nu har man blivit helt kräsen. På både gott och ont.

Jag är annars en intressant spelare...
Jag köper många spel där jag sitter lagom konfunderar och tycker "Detta spelet får man nog tänka till lite på! Det kan vara roligt med lite klurigare."
Detta slutar alltid med att jag fastnar vid diverse ställen, oftast i början, och blir så jävla förbannad på det här jävla spelet att jag i protest inte spelar detta på ibland ett väldigt bra tag.
Köpte Da Vinci för, ja nästan precis för ett år sedan till xbox och jag är fortfarande fast i museeumet vid Mona Lisa för att klura ut tecknen på själva tavlan. Jag skäms lite smått över mig själv emellanåt.

Och nu för ett tag sedan köpte jag CSI - Hard Evidence.
Där har jag också fastnat. Men det tycker jag är rätt intressant.
Pratade med Brass och jag fick inte ta in den misstänkta förräns jag hade mer bevis. Och i labbet har jag en hudflik jag måste tydligen få en match med i datorn. Men hur kan man få en match när man inte har någon att jämföra det med? Måste ju ta in den här personen och få ta ett prov ifrån honom innan jag kan jämföra en sådan sak.
Och min partner jag blivit tilldelad Stokes han bara står och ser dum ut.
Sen tycker jag att dom ska ta in taxibilen offret hittades i, men där händer det inget. Synd att det inte är så avancerat att man kan hyra en bogserbil och köra och hämta den själv för att komma någonvart.

Så nu är jag sur på dem för att dom står i vägen för min utredning.
Så i protest så spelar jag inte och hoppas att dom svälter ihjäl utan.
Men jag kommer ta upp det någongång igen. Men såhär gör jag alltid.

Jag är även fast i Lost spelet. Trillar ner i ett svart hål i en grotta.
Det är rätt jävligt.

Så då satt man här igen. Och jag har nästan chockerande många läsare.
Visst, modebloggare och dylika hade nog fnyst åt mitt håll vid denna kommentar för dom har väl.. Ja... Säg många många Måååånga fler läsare.
Men jag är sådan som tycker det är helt fantastiskt att det ens är en som hittar hit. Är säkert bara folk som googlade efter porr så hamnade min sida där av någon inte så uppenbar andledning.

Annars... Wow... Dom senaste dagarna har jag nog varit den mest osociala otrevligaste människan här. Okej, det har inte visats så mycket utåt egentligen mer än att jag nonchalerat sms och folk på msn.
Det har bara känt så, Örk nej jag orkar inte.
För dom senaste dagarna så känns det bara som om man måste låtsas att man ska prata med någon. Man måste låtsas att allt är super.
För om man försöker prata om sina problem för att lätta sig lite så är det enda folk säger är ungefär "okej....". Jag köper att man inte kan komma med storslagna råd och dylikt alltid. Men dom får det alltid att verka som "Okej, och?". Eller så kommer dom med sådana saker som att försöka bagatillisera, är det ett ord haha, problemet.
Och just att dom vill få det att verka som om det vore en piss i atlanten sårar mig. Nu kommer väl alla tycka jag är överkänslig och gnällig.
Men jag tycker att om det problemet som jag vill prata om är stort nog att få mig ledsen och rådlös så är det väl ingen småsak?
Det går inte att bara fantisera bort. Jag önskar att det vore så enkelt.
Det gör jag varje dag, men tyvärr är inte verkligheten sådär.

Men så kan det vara som dom säger på finska...
Känner mig iallafall febrig. Kan vara sömnlösheten i samband med jobb, smärtan i benet och den extrema huvudvärken jag ådragit mig med.
Har nog mest med sömnlösheten att göra.

Mardrömmar har förföljt mig i flera år nu.
Många påstår att deras mardrömmar innehåller deras egen död.
För mig är det inga mardrömmar om jag själv dör.
Och jag har dött på alla möjliga smärtsamma hemska sätt men aldrig sett det som några mardrömmar. Mina mardrömmar är alltid när någon jag älskar dör. Och inatt hade jag ännu en sådan dröm.
Och det är hemskt att vakna med en chock ovh få panikångest medans man måste springa upp för att kolla att det verkligen var en dröm för man blir så tagen av den.

Drömmen började med att min syster kom hem till mig och vi skulle fika.
Det var så kvavt i lägenheten och min astma gjorde sig hemskt påmind så vi öppnade balkongdörren och ett fönster för att vädra ut ordentligt.
Så satte vi oss i soffan med en bricka med några kex och varsin kopp med vaniljte. Tror tillochmed det skulle vara det jag smakat hos Therese någongång. Vi hade hennes koppar också.
Men iallafall så låg Pontus och Jackson i soffan tillsammans.
Jag och systern var lyckliga för Jackson har inte funnits med oss på snart två år och vi klappade honom och allt var bra.
Men sen undrade jag vart Rykte var någonstans. Den katten är nästan fastsydd på benet på mig. Där jag är är han.
Så vi kallade på honom och inget hände. Så jag gick upp för att se var han var. Skulle ju vara mysigt att alla var tillsammans.
Går in i mitt rum där fönstret står öppet.
En känsla, eller mer som en ilning i kroppen som man kan få i tänderna for igenom mig när jag tittade på det öppna fönstret.
Tänkte; Nej, var inte löjlig. Skräm inte upp dig.
Men jag närmade mig fönstret. Grep ett krampaktigt tag om fönsterkarmen, tog ett djupt andetag samtidigt sm jag tänkte att jag var löjlig. Aldrig.
Så sträckte jag mig ut genom fönstret och tittade ner.
Och ja... Där 7 våningar ner låg han.
Paniken som kom över mig går inte att beskriva.

Enda gången jag har känt en sådan panik, maktlöshet och tomhet som om hela världen går isönder är gången för snart två år sen. 13 maj.
När min syster ringde och berättade att det senaste veterinärbesöket avslöjade att Jackson hade inte lång tid kvar att leva. Hans kropp stängde sakta med säkert av och det fanns ingen chans.
Alla dom här känslorna jag kände den dagen och tiden efter kom över mig igen när jag i den här jävla drömmen såg mitt älskade Rykte ligga där.
Och jag vaknade. Jag vaknade med fullkomlig panik och det kändes som om jag skulle gå isönder. Och jag var tvungen att gå upp och konstatera att han var i trygghet. Och vid matskålen satt han tillsammans med Pontus och tittade på mig. Inte förräns då kunde paniken släppa.

Nej, det är hemskt. Och jag har så svårt att förstå varför folk skaffar barn.
Känns det sådan här panik när man trott att det hänt ens katter något så vill jag inte veta paniken föräldrar går igenom när ens barn är sjukt eller inte kommer hem i tid. Fy fan.