Jag hatade alla möten jag haft i skolan och även utanför.
Man fick ju tillochmed gå på ett möte på ett fashionabelt kontor ute vid midhem med en kvinna som sponsrade MFF och som påstod sig att kunna hjälpa mig. Ni skulle vetat min fientliga inställning.
Som med alla andra möten där dom antecknar i sina block.
Jag vet inte hur många sådana möten jag varit på.
Tillräckligt många för att jag ska bli galen av att man ska öppna sig och prata med någon som gömmer sig bakom ett antteckningsblock och skrapandet av pennan emot pappret kan göra en galen och klaustrofobisk.
Jag skrek bara en enda gång och bröt samma totalt av detta.
Men det lärde jag mig att det leder bara till fler anteckningar och psykiska utvärderingar.

Men en favorit på alla dessa oändliga möten mellan all världens skolpersonal, mig själv och min moder så är det en fråga som alltid förblivit obesvarad.
En som den här personalen aldrig kunnat sluta grubbla på det uteblivna svaret, vilken gåta och dom psykiska aspekterna bakom.
Var ser du dig om 10 år?
Dom flesta jag vet har ett hum om vad dom vill göra. Vad dom kan tänka sig. Äktenskap, jobb, barn till och med djur.
Eller så låtsas dom bara. Jag har inte en enda aning om vart jag står om tio år. Jag kan inte se mig med ett speciellt jobb.
Jag kan inte se mig boendes tillsammans med någon i ett förhållande.
Om vi har vinglas i skåpen. Om jag bor i Malmö. Om jag ens lever.

Fast visserligen... Jag var runt 10 år när jag fick en sådan fråga första gången. Då sa jag visserligen att jag inte skulle överleva tio år i skolan.
Men jag hade fel. Jag överlevde. Kanske för att jag höll mig borta så mycket därifrån sen det oprovocerade mordförsöket på mig när jag var 12 år.
Men det har ingen psykiatriker eller personal någonsin brytt sig om.
Dom har aldrig brytt sig om misshandeln, skällsorden eller min mamma som skrikit och kämpat sig blodig för min upprättelse.
För det är inte nu som gäller. Det är inte idag som gäller.
Det är vad du ser dig själv om tio år som är det enda som betyder något.

När man ska sluta en vana som har med fingrarna att göra, så ska man inte byta ut en vana till något som har med tänderna att göra.
Särskilt inte om det har laxerande effekt.
Effekten dag ska vi inte gå på men jag känner mig uttömd för att uttrycka det smidigt.
Det står att överdriven konsumation kan ha laxerande effekt.
Överdriven är nästan 3 paket på ett dygn.
21 bitar i varje paket. Så 63 bitar. Eller ja, jag har några kvar i det tredje.

Så nu ska jag börja röka istället. Det är nästan lika onyttigt som aspartamfyllda tuggummin, men det håller fingrarna igång mer än tuggning.
Det låter väl vettigt?

Det är att ätas eller äta? Att äta är evolution?
Hade jag fått en tio varje gång jag hamnat i en diskussion om varför jag är inte äter kött så hade jag varit stenrik nu.
Så börja ge mig en tia innan vi diskuterar något.

Men det mest störda som har hamnat på en diskussion är hur man ska äta djuren för att det är dom svaga i världen och svaga måste sorteras ut.
Detta kunde jag tycka vart rätt intressant.
För dom svaga var en påfrestning för oss dom starka.
Men för det första, hur är det en påfrestning för oss när vi ändå bara ska äta upp dom. Och vi väljer att ha den där såkallade påfrestningen för djuren föds upp i otroliga mängder endast för att människor ska äta dem.
Så då rensar vi inte ut dom svaga. Vi föder upp dem.
Och om vi ska rensa ut dom svaga för att det är en påfrestning...
Varför låter vi då handikappade, autistiska, alkoholiserade, narkomaner, svagt intelligenta människor leva? Som lever på andra. Som behöver ständig tillsyn, socialbidrag... Varför lever dessa?
Varför hackar vi inte ner dessa i små förpackningar och lagar till potatisen?

För vi äter inte dem svaga. Vi äter inte djuren för att dom är svaga.
Snarare tvärtom. För hur handikappade är inte människor egentligen?
Se på allt vi behöver för att leva.
Men du min vän, ditt argument håller inte. Hade vi varit ett Sparta samhälle så kan jag ju garantera att du inte levt för att framhäva din åsikt.

Jag tror jag har tuggat så mycket tuggummi idag att ännu ett ger mig den där laxerande effekten det står på baksidan om.
Det är så att när man väl försöker sluta med en vana så börjar man med en annan. Man slutar aldrig. Man bara ersätter det med en annan.

Och nu har man änteligen fått tag i The Hole.
Tydligen är den filmen gjord 2001. Var det bara 7 år sen jag såg den sist?
Tycker det känns som ännu fler år har gått sen den där kvällen systern och jag satt ihopkrupna i soffan och njöt av att modern var någon helt annanstans.
Så det ska bli skönt att ikväll njuta av att jag har ingenstans att gå imorgon och kan sitta uppe hela natten med att se denna totalt störda film och njuta av stördheten.

Och självklart har man Pontus som sällskap i den lilla sängen som står vid mitt skrivbord. Det är tryggt att bara kunna kika ner och se han sova så gott där. Vi trivs bra i varandras sällskap. Varför ska man ens behöva andra?
Nej, detta är bra. Nu stormtrivs jag.
Ingen som pratar med mig. Ingen som är falsk. Ingen som tror en massa.
Ingen som tjatar. Ingen som är allmänt störig.

Jag förstår verkligen inte hur jag kan ha gjort mig så ovän med världen dom senaste veckorna. Haha, har jag legat i någon ultrasömn och vaknat upp i Tråkstad? Sen när är prydhet en vanlighet i min närhet?
Är det jag som är så himla fel att jag borde inse synder och brister eller är det alla andra som är så jävla underbara små får?
Det sägs alltid att en kan inte ha rätt medans alla andra har fel.
Men det här tror jag är ett undantag.
Eller så får jag helt enkelt kontakt med fel människor.
Personer med Don Qjiote syndrom verkar dras till mig som en mal till ljus.
Någon sorts räddare.
Det är fel. Det är onyttigt. Så kan du inte göra. Inte så heller.
Jag gör aldrig så så det borde inte du heller.

Ska säga som Razzel "Står det Fubbick i pannan på mig?"?!
Står det "Kom och rädda mig ifrån ett fantasifoster du hittat på"?
Javisst nu säger ni, "men dom bara bryr sig om dig".
Okej, det hade jag köpt om dom nu verkligen brytt sig.
Dom behöver en hobby och har utsett att "Rädda Vicky" är deras nya projekt.
Men det är själva grejen. Jag behöver inte räddas.
Jag behöver ingen hjälp.
Och ni säger alla "Men klart du behöver det du vill inte erkänna dig svag bara".

Ja, jag har fått sådana repliker ifrån diverse människor.
Jag vill inte erkänna mig svag? Jag har inga problem med att erkänna mig svag. Jag stod upp under hela skolgången, berättade alla hur svag jag var som inte klarade av skolan för att jag var mobbad.
Vilket barn vill erkänna sig mobbad? Att man är fel, man passar inte in.
Jag har varit så fruktansvärt svag vid vissa tillfällen att jag skämts över mig själv och det gjorde inte saken bättre.
Så det har inget med min stolthet att göra.

Vill jag ha en jävla Dr.Phil session så kan jag fan skicka hans show ett email för hjälp. För helvete.

Sen att det känns mer som om det är lördag är en annan sak.
Tidsuppfattningen blir inte helt okej när man jobbar in fredagen på torsdagen, modern lämnar mig tidigt för halland och man går på puben.
Hur kan gårdagen INTE kännas som fredag med dom faktorerna.
Men idag är det den riktiga fredagen.

Har lite ångest dock att det bara är fredag. Tycker det kan vara lördag.
För på lördgar är Daniel ledig och kan leka och när vi leker är det roligt.

Men iallafall. Man träffade en Robin igår. Aldrig träffat han förut.
Som jag skrev på bdb, det är otroligt vad två impulsiva människor utan någon respekt för sitt liv kan åstakomma på en kväll.
Det var trevligt och annorlunda, men om det blir fler gånger...
Ja, det återstår att se helt enkelt. Jag vet inte.
*rycker på axlarna*

Man borde kanske gå ner till affären och köpa något gott som jag kan ha och mysa på ikväll. Lite chips och någon god mat jag kan laga.
Men jag behöver inte ha bråttom till affären precis.
Klockan är bara ett. Men det är bättre att gå som man får det gjort.

Ja... Det gör jag. Ska bara klicka på en film till att ladda ner.
Så är jag garderad med en massa filmer till ikväll.

Så D dagen har kommit. Det nya objektivet har kommit.
Det är underbart.
Men vad ska jag längta efter nu?
Ett zoom och ett makro kanske? Ja, varför inte.
Det enda som är det ledsamma är att det regnar.
Jag får inte testa det till fullo, men det kommer fler dagar.
Förhoppningsvis.
Sånt ska man ju aldrig vara riktigt säker med men man kan hoppas.
Och det var inte helt som jag hade föreställt mig bara, men det är inget.
Det är småsaker och jag är som jag är. Haha!

Jag klipper naglarna igen.
Jag klipper naglarna varje dag.
Vem vet, dom kanske har hunnit växa två millimeter på en dag och det är äckligt.

Ibland blir det mörka kvällar, sådana jag tycker om, att man tänker.
Jag gillar sena nätter, koss lurarna tätt om mina öron med min favoritmusik.
Det är så fridfullt att titta ut genom fönstret.
Räkna dom tända ljusen för att se vilka som släcks först.
Vilken släcks sist? Vem har lampan tänd hela natten?
Hur länge ska tjejen på åttonde våningen på tv ikväll?

Ja, som sagt det är så fridfullt. Samtidigt så tanklöst så kommer det så många olika tanker genom en på samma gång.
Allt om inget och inget om allt.

Ja, på denna tiden fungerar jag bäst.
Känns som om man sitter i en egen bubbla.
Min egen lilla neonvärld 100 tusentals kilometer bort ifrån allting.