Jag är inne i en förjävlig svacka just nu.
Och det finns bara en enda person som kan fullständigt förstå och sympatisera. Som gått igenom det jag går igenom just nu.
Och det känns iallafall tryggt. Det är iallafall en.
Annars så känns allting sådär... Tråkigt helt enkelt.
Trots att det nu som jag såg idag börjar växa knoppar på träden och våren och sommaren närmar sig så känns det som om höstlöven faller.
Det känns grått. Jag är rastlös, uttråkad och nere i skiten.

Jag vill bryta slentrianen. Jag vill skita i allt som har med här att göra.
Känns som om man ska packa allt det viktiga som får plats i en ryggsäck, sätta sig på en buss upp till ens bror i Norge och hoppas man får ett skitjobb där. Skitsamma vad för jävla jobb bara man kommer bort.

Här är det bara så frustrerande. Jag vill bara förstöra saker och blir irrterad över småsaker. Samtidigt som jag känner en lättnad att jag har folk jag kan flytta till. Men jag vill inte flytta in hos dem för att få det bra.
Dels för att jag känner att jag inte ska behöva flytta och varför ska jag förstöra för dem med genom att felrikta min ilska för allt skit som hänt den senaste tiden.

Det värsta är att jag var på väg åt rätt håll. På många år så mådde jag så bra.
Jag var faktiskt ett kort tag lycklig. Saker gick min väg, jag kunde sova.
Jag hade aktiviteter.
Nu är det påväg käpprätt åt helvete eftersom jag jämt för pikar om hur allt annat är bättre än mig och att vara här. Tillsammans med mig då.
Och jag har i så många år fått höra att jag är fel av personer i skolor och dylikt och jag är ful och bla bla bla. Men nu när egentligen "endast" pikar kommer ifrån en så nära person så har mitt självförtroende börjat gå ner.
Och det är nästan det märkligaste av allt.
Jag har alltid haft ett jävla självförtroende egentligen trots grov mobbing.
Jag överlevde en sådan hemsk behandling som jag inte ens önskar min värsta fiende.. Eller jo... Mobbarna önskar jag det så dom kan se vad dom gör med sina offer. Men annars...

Men nu så av dom här pikarna hela tiden så känner jag mig dålig.
Jag känner mig fel. Som om jag kunde bli bättre.
Men då blir jag förbannad på mig och på den här personen och blir tvärtom.
Jag sabbar grejer. Vägrar fixa till saker. Det är tvärtom.
Ett beteende jag egentligen aldrig haft. Och då känner jag mig dålig av det.
Så det har blivit en väldigt ond cirkel.

Och prata med den här personen om hur jag känner det funkar inte.
Jag har försökt. Och då vänds det ännu mer till mitt fel.
Den här människan är fantastisk på sina psykningar.
Kunde fått Hitler att gråta och bli en ödmjuk gurglande bebis.

Det är bara så sjuk stämning i luften nuförtiden.
Väggarna känns infekterade.

Jag som var på rätt väg...

Så det jag skrev inatt i början om min moders matta...
Ja, när jag gick upp nu och vandrade ut till köket för frukost så vad ligger det inte då på matten? Jo, en liten kattspya.
Mamma la ut den här nytvättade mattan igår efter American Idol, så efter tio på kvällen då. Sen ja... Det dröjde inte en dag ens. Det är som vanligt.

Jag förstår inte fenomenet med just den här matten. I vilket rum den än ligger i så blir den attackerad.
Fast! Jag hörde för ett tag sen med andra med husdjur om dom spyr på mattor och dylikt för vid tillfället så var jag attackerad av min katt med spyor. Han spydde ner allting jag inte placerat alltför väl på golvet.
Och min säng...

Men andra kattägare sa då också att deras katter spyr jämt på mattor.
Är ett mångfaldigt fenomen! Dom ska jämt spy på något!
Synd man inte kan lära dom att spy i kattlådan. Vad perfekt det vore.

Jag funderade på att kräkas på min moders matta.
Jag fick den idéen när hon la ut den nytvättad på golvet i hallen i tron på att den klarar sig oskadd där.
Alltid när den är nytvättad så kommer katten och spyr ner den.
Den hinner inte vara nytvättad länge förräns katten lägger sin otvivelaktiga signatur över den. Modern frågade mig om jag tror att den klarar sig bättre i hallen än vad den tidigare gjort i hennes rum.
Men det tror jag inte.
Och då kom jag och tänka på det att man skulle kräkas på den.
Nu tror ni aprilskämt bara för att det är första april, men jag menar att verkligen spy på den bara för att den inte ska få ha en chans att klara sig.
Man skulle ätit rotmos med massa ketchup så det blir en riktig mysig spya.

Fan vilka hemska tankar jag har emellanåt.
Men sådana får jag mer av för varje dag som modern är hemma.
Alla pikar och all klaga får en att ja... Fundera på att kräka på mattor...
Vad som än får din båt att flyta på ett ungefär...

Annars aprilskämt. Vore intressant om någon försöker sig på något sådant med mig iår. Jag har ingen, och jag menar ingen humor till sådana saker.
För aprilskämt brukar alltid vara sådana IQ befriade att man ska tro att något har hänt. Och jag har alltid döden liggande i hälen på en så jag anser inte att sådana skämt gör sig roliga. Jag blir bara så jävla orolig och mår illa.

Men dom som vill göra sig ovänner med mig kan ju försöka sig på ett sådant aprilskämt. Så vet jag vilka jag ska skita i och vilka jag ska betrakta som vänner. Underlättar om dom visar sin rätta sida så att säga.

Och jag har börjat tröttna på att alla mina musikprogram jag ordnar är det något fel på. Man tar att alla dom ungefär 5000 låtarna ska blandas.
Ja, det är ju bra... Lyssna på blandat och inte samma...
Men det är samma jag får! Jag får ungefär 100 låtar som spelas hela hela hela jävla tiden! Sen att låtar jag raderat fortsätter poppa upp i spellistan!
Är väl något nytt man måste uppdatera, får uppdaterar man inte det nya som kommer en gång i timmen så jävlas allt med en.
Känner mig lurad.

Ibland när min moder sitter och ser på detta envisa programmet på tv kan det hända att jag sätter mig i gungstolen och tittar lite.
Men jag orkar aldrig titta särskilt länge.
Och jag förundras över vad det är för människor som är med där!
Vuxna människor som beter sig som en treåring i trotsåldern och alla andra sorters folk. Som slåss om en jävla gräsmatta!
Jag har aldrig förstått mig på sådana program som Dr.Phil, Ricky Lake och allt vad dom ungefär 100 olika heter. Är det fejk? Är det äkta?
Jag vill tro att det är fejk men tyvärr är det nog äkta.
Varför söker man sig till ett sådant program och går ut med sina ovanliga böjelser eller barnsliga beteende?
Men kanske bra att dom kan se det senare så dom kan se hur dom verkligen fungerar.

Fast jag måste vara ärlig och säga att ett Dr.Phil avsnitt jag såg var ju så gripande och hemskt. Farrfadern i familjen hade förgripit sig på sitt barnbarn och trots att han suttit i fängelse för brottet så levde farmodern i förnekelse och båda kunde inte förstå varför deras son med fru vägrade att dem skulle få träffa barnbarnet. Och den här stackars mannen, pappan då.
Stå där emellan sin far och sin dotter. Och det här stackars barnet...
Nej det var ju hemskt.

Så jag försökte sno en man ifrån en döende kvinna.
Denna man var Robert Sean Leonard annars känd som James Wilson i serien House. Det var väl ett nytt bottenrekord.
Kvinnan ligger på sin dödsbädd och jag försöker sno hennes man genom att vara den tröstande vännen...
Fast jag sov inte tillräckligt länge för att få reda på om jag verkligen lyckades sno honom. Kanske var bra det också.
Hade man väl gått runt och tänkt på vilken hemsk människa man kan vara.
Fast att det bara var en dröm så... Känner mig hemsk redan nu. Haha!
Men som dom säger; I krig och kärlek är allt tillåtet.

Nu kommer alla tolka detta som om jag är kär i den här skådisen. Men nej.
Han är snygg. Och jag gillar honom i House. Men kär nej.
Många blir helt galen av idoldyrkan. Blir kära och anser sig att dom ska gifta sig med den här skådisen. Men dom fantiserar ihopa den perfekta personen eftersom dom inte känner dem har dom obegränsade möjligheter att fantisera ihopa denna person som dom själva vill ha dem.
Sen om dom får chansen att träffa dem så blir dom nog grymt besvikna.
Men varför är han allergisk emot choklad när jag fantiserat ihopa hur vi matar varann med chokladtryffel framför en öppen eld i vårt lyxiga hus?
Eller!
Varför har han rynkor runt ögonen när han är så slät alltid annars!

Hahaha! Ja... På ett ungefär. Är nog inte nyttigt att bli så besatt.
Men sen att jag har tapetserat mina väggar med bilder och har förlovat mig med Adrien Brody har inte med saken att göra. Han vet inte att vi är förlovade, men snart får han brevet med gift som kommer explodera i hans ansikte och som bara jag har motgiftet emot. Så när han reser hit för att få det så ska jag låsa fast honom i källaren i gynekologstolen jag byggt på i ett halvår. Fast som sagt... Det har inte ALLS med saken att göra... *harkel*

Haha, jag kunde inte låta bli!

Ibland får jag sådana uppenbarelser om det runt omkring oss.
Hur något som är en sådan självklarhet är helt fantastiskt egentligen.
Som här internet! Allting försvinner in i min lilla skärm och allt jag har här delar jag med hela världen! Iallafall alla med en dator och internet.
Jag tror att världens kärna mitt i våran planet är en stor internetbas.
Och när meteroiter slår ner är det utomjordingar som försöker ta åt sig all våran information.

Okej, nu svävade jag iväg litegrann. Men är fantastiskt hur jag kan komma åt all världens porr genom att bara låsa in mig på rummet och klicka runt.
Hahaha! Porr. Porr måste haft sitt stora verkliga genombrott när det gick ifrån att vara något snuskiga män i långa rockar fick smyga sig in i affärer på bakgatan och låsa in sig i ett bås med NonStop filmer.
Nu räcker det med att dom har en dator. Dom måste inte ha den här långa rocken. Dom behöver inte vara utstötta för sina perversa böjelser för vem vet vad som pågår när han sitter och det ser ut som han deklarerar?
Grannarna har inget att skvallra över för han smyger inte ut i skydd av mörkret till närmaste hak.

Bara en idé.... Jag har inte skänkt SÅ mycket tankar åt det...
*tittar mig nervöst omkring och fnittrar*

Annars sitter inte mitt s på som det ska. Ska man limma eller få ett hysteriskt spel och slå med knytnäven varje gång den lossnar och hoppar rundor som en rabiessmittad gnu? Lite aggresivt sådär.

Allergin får mig emellanåt att vilja gråta av hopplöshet.
Den kliande känslan i båda näsa och ögon samt nysningarna är så tröttsamma.

Men det är ju som det brukar vara.
Jag har dom senaste dagarna fått massvis med mail och gästboksinlägg på olika sidor att jag kan få tips på hur jag kan tjäna pengar på min blogg.
Inte varför jag förstår varför någon skulle betala för att läsa mina ord...
Det är för mig rätt oförståligt. Så intressant är det inte.
Visst min blogg hade säkerligen kunnat vara mer intressant om jag hade skrivit detaljerat om alla mina lidelser och upplevelser här i livet.
Men det känns inte så spännande heller.
Det var så längesen så varför riva av bandaget på gamla sår och rycka med hår och allt?

Var inne på min gamla skolas hemsida och tittade rundor.
Min gamla lärare är nu biträdande rektor och tydligen så har dom ett helt protokoll och grundregler när det kommer till mobbing.
En hel plan hur man ska agera och hur fint alla informeras om mobbingen och dylikt på deras fina skola.
Det är kul att se hur så mycket men ändå så lite kan förändras.
Tiderna är annorlunda men dom lever fortfarande i förnekelse.
"Det förekommer ingen mobbing på vår fina skola"
Sen att jag antagligen är ett av deras bästa levande huvudvittne på motsatsen är struntsamma tydligen.
För alla andra kan inte ha fel och BARA jag ha rätt!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt hur lärare har slutat bry sig.
En lärare träffar man nästan mer än sina föräldrar i 1-6 klass.
Och dom har slutat att bry sig totalt om sina elever.
Nu menar jag inte alla, men nästan alla jag har träffat.
Ännu värre blev det när man kom upp i tonåren.
I tonåren är det bara hormoner "fjortis" må dåligt problem.
Och om någon elev kommer in med bandage runt handlederna så drar lärarna en lättnads suck av lögnen av att allt är bra när dom blir tvingade att fråga. Ännu en mindre att bry sig om, allt är bra. Det sa hon ju själv.

Fast det kanske bara jag som är bitter för att 9 år av mitt liv förstördes av skolan som ska vara så underbar med kamratskap och lärdom.