Fast dom kanske inte har börjat än?
För jag sa idag i telefonen att jag ville köra in en yxa i bakhuvudet på en kille. Och nu skriver jag det här. Och jag skrev det på msn.

Men nog om mig och mina synder.
Det pratas ju om det här om FRA.
Storebrorsamhället som andra kallar det.
Jag tycker det är lite sådär...
Jag tror ju inte att hur mycket dom nu kommer övervaka internet och telefon så kommer dom brottsliga bara mer gå under jorden.
Det har vi sett igenom alla tider.
Ju mer brottbekämpningen utvecklas så utvecklas brottsligheten.
Men nu är det alla som är misstänkta.

Men men.
Det är så det är och det kommer bara att bli värre.
Och det hade ändå känts väldigt tillfredställande med den där yxan...
Det är inget jag tänker förneka.
Bara ångest att jag inte kan lägga ut bilderna på bilddagboken sen.

Och rubriken tagen rakt av en solkrämsflaska som står i min närhet.

Så det är en söndagskväll ännu en gång.
Och här sitter jag och ännu en gång leker med orden.
I veckan som har gått har jag varit vaken för länge.
Sett några nya filmer.
Lärt mig nya ting.
Varit upprörd.
Klippt mig.
Varit lite smått självisk.
Och slösat mer pengar än vad jag egentligen borde ha gjort.

Så en relativt bra vecka.
Annars har jag nog hamnat för djupt i den somriga tristessen.
Den då man inte har något att göra.
På vintern har man alltid något att se fram emot.
Något att göra.
Men nu...
Och att dom flesta dagar med vackert väder känns som ett personligt hån gör ju inte direkt saken bättre.

Så har det känts många gånger.
Sommaren Jackson dött så var det en vacker sommar.
Och jag hatade den.
Solen var ett hån till det jag kände.
Det är lite intressant...

Nu har dom tänt lyktorna ute på gården.
Det kom en blixt innan. Och i fönstrena så samlades många.
Alla bänkade sig för naturens skådespel.

Jag vill fly ifrån stan.