Ett jobb jag sökte som jag kan säga att jag verkligen ville ha.
Trots pendling. För det hörde till mina intressen den butiken.
Men som vanligt så fick jag inte det.

Jag är ju bara 20 år och har inte 50 års jobberfarenhet.
Så nu ska jag istället ge mig på att plugga istället.
Trots att jag antagligen kommer hoppa av det efter knappt ett år.
Jag och skola...
Jag får ont i magen bara jag tänker på skola.
Får påbörja terapi medans jag går i skola då så jag kanske klarar det.

Jag vill bli obducent.

Så klockan är redan över fem på morgonen.
Jag har varit uppe... Hmm... Mer än 24 timmar...
Orkar inte räkna. Sen i onsdags morse är lättast att säga.

Så här sitter jag med datorn i sängen, här har jag suttit hela natten.
Och nu har jag även lyxat till det med en skål flingor och fil att förtära i sängen medans Pontus hungrigt och krävande stirrar sig ballögd på skålen.

Har spenderat natten med att se mig trött på filmer.
Dock har detta inte hjälpt som ni förstår eftersom jag sitter här nu.
Efter så lång tid vaken borde man inte kunna skriva normala meningar.
Men är man såpass van som jag är så kan jag skriva en novell samt vara vaksam på när Pontus slugt försöker smyga sig bakom mig på jakt efter min frukost medans man sjunger på Bobby Darins "Don't rain on my parade".

Alla har vi någon konstform. Min är att kunna vara människa trots timmar utan sömn. Det är min gåva och min förbannelse.

Jag gillar den låten skarpt förresten. Hey world hereee I aaaaaam!
Don't tell me not to fly I simply got to!

Men annars så funderar jag på att ännu en gång packa ner min dator i väskan, samt då också kameran. Det är ju det viktigaste.
Och ta mig till systerns lägenhet, ännu en gång.

Så kanske jag kan ta mig en tupplur där.
Var lite ful som hittade sådan stark hostmedicin i kylskåpet så jag råkade ta mig en munfull. Det har ju sövande effekt.
Även om jag i skrivande tillstånd verkar utomordentligt bra så är det inte så om man hade tittat på mig. Eller hört mig.
Jag blir som en full 12 åring när jag varit vaken så länge.
Jag skrattar åt precis allt. Då extrema saker.
Om någon hade blivit ihjälslagen framför mig nu hade jag nog bara skrattat.

Det är märkligt med sådana sömnproblem som jag är ägare av...
Men men. Skall ta mig till läkare snart.
Kolla upp den extrema smärtan som ploppat upp i min vänstra fot utan någon andledning och känns som om just det lilla benet där är löst och så såklart få sömntabletter. Om dom nu denna gång vill skriva ut till mig.

För ett par år sedan så fick jag inga för att jag gick på antidepp för dom trodde jag skulle ta livet av mig. Men faktum var att jag blev nedstämd var för att jag nästan aldrig sov något.
För ett halvår sen fick jag myglat till mig sömntabletter. Den perioden mådde jag bättre än på flera år.
Tänk vad mycket sömn kan göra för hela den psykiska hälsan.

Men frågan är... Orkar jag veckla ut benen ännu en gång och gå till systerns lägenhet eller ska jag bara slänga ner datorn på golvet och lägga mig tills sömnen kommer om ett par fyra timmar?