Nu undrar ni väl om jag har tagit ett piller för mycket till kvällsmaten.
Men jag låg tillsammans med Pontus i sängen.
Så slog det mig. Det är klart jag vetat det innan.
Men det slog mig inte förräns nu.

Så har ni fått känna på det medvetna små hårstråna?
När dom små små nackhåren reser sig och man helt enkelt bara vet.
Men vad är det man vet? Det får man inte reda på förräns man får veta.

Ett exempel för mig är den 13 maj 2006.
Det var en relativt bra dag. Jag hade fått köpt min alldeles egna xbox efter att ha gett upp om att jag skulle vinna kampen om den xboxen fadern köpt två år tidigare. Var påväg till Daniels bil som stod på Elgigantens parkering.
Vi hade köpt xboxen på OnOff på mobilia.
Hade ni frågat mig idag hade jag kunnat peka ut vilken plats bilen stod på.
Och min mobil ringer. Sveriges nationalsång. Det minns jag det med.
Öppnar telefonen och ser att det är Therese.
Och där var dom. Nackhåren reste sig och jag visste att det inte var bra.
När jag svarar så kan jag knappt urskilja det Therese säger av gråten.
Och det var dags. Jackson efter ungefär ett års sjukdom orkar inte mer.
Familjen vallfärdar till Malmö Djursjukhus och tar farväl.
Och jag minns parkeringsplatsen så väl för att Daniels gamla golf vägrade starta.

En annan historia är om när min moder jobbade på posten vid Lorensborgscentrum. Den dagen då hennes pappa dog körde ambulansen förbi hennes jobb medans dom kämpade med Gustav som han hette.
Hon har berättat att hon hörde ambulansen den dagen.
Och hon visste. Hon visste att hennes far låg i den där ambulansen.
Fast såklart visste hon ju inte säkert förräns hon verkligen fått reda på det.

Men är det så?
Hur kan vi känna på oss sådana saker?
Är det vanligt?

Modern berättade precis om ovädret som träffade Vallberga imorse.
Det fick mig att inse att jag är trött på regnbågar och milt väder.
Hur konstigt det nu än må låta.
Det är första sommaren tillsammans med min kamera Vincent.
Och jag vill ha ett oväder. Ett riktigt dunder och brak.
Låt hela helvetet bryta ut över Malmö.
Helst med fokus över min gård så jag slipper ta mig över halva stan.

Nej... Man kanske skulle göra sig ett mellanmål.

Jag finner det intressant...
Eller nej.. Inte intressant.
Konstigt. Jo, konstigt är nog rätt ord.
Jag finner det konstigt att när folk får reda på att man haft ett förhållande så är det gulligt och bra.
Och att om det blir ett relativt långt förhållande och det tar slut så var det slöseri med tid. På vilket sätt är det ett slöseri med tid?
Vad skulle man annars gjort med den tiden som kunde varit bättre?

Eller är det för att folk är så inkörda i "och så levde dom lyckliga i alla sina dar"?
Ska ett förhållande vara för evigt, tills man dör för att det inte ska vara ett slöseri med tid. Ska det "komma" någonstans?

Men då kan man vända det och se att leva tillsammans med någon tills man dör är ju också slöseri med tiden. Tänk allt man går miste om.
Den där latinon med den där stora renrakade kuken, eller vad som helst.

Men nej. Jag tycker inte det är något slöseri något förhållande eller inte förhållande. Det enda som är slöseri med tid är om man är olycklig i ett förhållande och trots det stannar kvar. Det är verkligen slöseri med tid.

Yes yes yes yes yes!

Dom har typ påbörjat att spela in den tredje säsongen av Dexter.
Jag längtar. Dom två första säsongerna är sedda ungefär 4 gånger nu.



Och dom nya avsnitten av House får komma igång och skynda på.
Har sett till det 16 avsnittet av säsong 4.
På tv är dom väl typ på 16 avsnittet av säsong 3.
Beroende.com.

Samt att jag samlar på mig alla Frasier säsongerna.
Åh ja! Frasier! *dreglar*

Det finns ett sådant syndrom som jag tror småsyskon speciellt lider av.
Då jag är minst av syskonskaran i familjen kan jag säga att jag lider av det.
Det är att se hur syskonen växer upp.
Misstagen dom gör. Man tänker, det vill man inte göra.
Eller kanske det vill jag själv också göra.

Men det värsta med det syndromet är att känna sig så mindervärdig.
Eller nej... Det är fel ord.
Det är det där man ser ens syskon bli något, man vet att man också kommer bli det men det är inte påtagligt. Det finns inte.
För även om syskonen växer upp och flyttar så är man själv alltid som man varit. Trots att inte det är fallet. Men man lever i någon svart värld.
När min syster fyllde 20 år för tre år sen och jag fyllde 17 så kändes det knappt som om jag någonsin ens skulle fylla 18.
Jag skulle förbli i det tillståndet jag var i då.
Men nu när jag själv är 20 år så är det.... Jag vet inte.
Det känns hemskt. För systern är fortfarande tre år äldre. Haha!

Men nej. Men att vara småsyskon kan kännas lite sådär...
Att man måste göra något dramatisk uppror.
Såvida inte storebrorsan redan gjort det... Har han gjort det så kan man ju inte göra det. Då får man hitta på något annat.

Det är som när jag tittar i våra babyböcker.
Min storebrors bok som föddes redan 79 är boken nästan 10 kilo tung av alla baby bilderna. Min syster som då är 85a har väl halva boken full.
Jag som kommer sist och är då 88 har två bilder i min...
En från kuvösen på BB och en ifrån mitt dop.

Så det jag egentligen vill säga är att om man då är som jag minst i skaran så vafan ska man egentligen kunna göra?
För modern har ju redan varit med om det alltihopa.
Inget känns som sitt eget. Inte kan jag komma hem och smälla i dörrar och gråta högt för att det senaste strulat visade sig vara fucked in the heeed på allvar. För det har ju redan min syster gjort.
Så man måste komma på något orginellt.

Men det absolut värsta med att vara minst är att storasyskonen säger att man glider fram på gräddfil för man är den gulliga minsta.
Men försök då för i helvete komma på något nytt och orginellt att chockera modern med och känns sig lite barnsligt odräglig!
Kom SEN och säg om det är så jävla enkelt!
Ni bara glider på automatiskt. SÅ DET SÅ!