Vilken färgrik beskrivning i rubriken. Väldigt charmant....

Men. I början av maj tror jag att det var så fick jag reda på att mitt jobb nu i sommar inte blev av då dom jag skulle semestervikariera för hade alla slutat vilket innebär ny personal som då också innebär ingen semester för dessa ny anställda.
Samtidigt som jag tyckte det var tråkigt att förlora pengarna tyckte jag att det skulle vara skönt att ha en sommar att göra saker på.
Förra sommaren var ingen höjdare när det tog slut med Daniel och jag jobbade alltid och aldrig gjorde något annat än det.

Men nu har jag fått reda på att en av dem nyanställda där har fått sparken.
Jag gissar på att han/hon blandade nya moppar med gamla.
Det finns ingen värre synd där i Maskhålet som jag väljer att kalla det.
Och klart så är det här ifrån den veckan då Daniel börjar sin semester.
Det blir ju underbart. Jag som hade tänkt ta denna sommaren och vara.
Försöka njuta av livet förengångsskull och försöka dra ut Daniel med tältet i skogen. Försöker få honom att bjuda mig utomlands när han denna sommaren pungar in grova pengar i semesterersättning och ifrån den danska deklerationen. Men det är han ytterst motvillig till.
Just nu. Men jag kan bryta ner honom.

Fan vad äckligt! En i en lägenhet i husetframför mig har typ två jävla sminkhuvud med hår och allt i fönstret som stirrar ut!
Så jävla skabbigt det ser ut! Blöööööööhhhh

Oj, tappade fokuset när jag såg dem som stirrar med sina döda ögon på mig.
Men jag känner lite ångest. För samtidigt som jag vill jobba.
Eller, haha, vill och vill... Jag vill ha pengar. Men ja.
Men vi får la se.

Sen den senaste tiden har jag också fått lite vad man kan säga åldersnoja.
Känns som jag står och trampar på samma plats. Och det gör jag visserligen också, men nu känns det mer påtagligt.
Jag vill ha det jobbet på Teknikmagasinet i Lund som jag sökt.
Helst hade jag velat ha i Malmö, men man kan inte få allt.
Men jag lär inte få det i Lund så jag behöver inte bry mig om att det skulle komma och bli jobbigt och pendla.

Ett välkänt ordspråk lyder så att tiden läker alla sår.
Har inte det blivit lite fel med detta?

Själv så vill jag inte direkt påstå att tiden läker något alls.
Hade jag satt mig ner och bara väntat hade ingenting hänt.
Jag hade mått lika dåligt i tio års väntan som jag gjorde dagen då det onda som jag ville att tiden skulle läka inträffade.

Men vad gör då tiden med en?
Själv blir jag stressad. För det känns som om man måste följa detta ordspråket. Att nu har det ändå gått två år så nu måste du ha kommit över det. Eller fan nu har det gått så länge så nu jävlar i det kom över det.
Ett ordspråk som dom flesta känner till kan väl inte ha fel?
Så ska vi stressa oss till det där välmåendet?
Det var ju ändå så länge sen?
Och när man väl kommit fram till att man inte alls kommit över det när tidsfristen runnit ut... Vad gör man då?
Men vem bestämmer när tiden gått ut.
Jag hade velat säga en själv.
Men jag vet bättre. Det är dom runt omkring en.
Jag har tyvärr haft den där erfarenheten att få frågan eller snarare sucken av folk i min dåvarande närhet att
"Går du runt och tänker på det fortfarande? Det är ju åratal sen!"
Med just då en särskild betoning på åratal.

Men hur lång tid är bruklig att komma över ett större fartgupp i livet?

Finns det någon mall?
Guldfisken Orven dog - 2 dygn.
Företaget gick i konkurs - 1 år

Äktenskapet gick åt helvete - 2 år. Eller om man hittar en ny inom den tiden
Familjemedlem/god vän dog - Evigheten?

Fast allt det är skitsamma egentligen. Vi tar den tid vi behöver.
Så om jag kommer behöva en evighet att komma över det som hänt.
Det ska ni faktiskt ta och skita fukkständigt i.
Och gör ni inte det så ska jag ta sönder era klockor och stjäla er tid.