Det känns som om allting är en militärlek.
Likt sådana man lekte som liten, men händer som improviserade vapen.
Man visste att det var allvarligt. Men ingen blev skadad.
Man kunde skaka av sig när dom andra påstod att man blev skjuten.

Allt det har ersatts.
Det är inte improviserade vapen av händer.
Nu är hela världen emot en. Om det så är med vapen, händer, ord eller händelser. Och nu kan man inte skaka av sig det.
Nu kan man inte bara vara.

Plötsligt växte man upp. Nu ska man vara en riktig soldat.
En som ser till att allt ordnas.
Och ibland känns det som om man har hela världens bekymmer på ens axlar.
Så pass allvarligt är det ju såklart inte.
Men känslan finns där. Och sålänge den finns där tynger den ner en.

Ibland hade jag bara velat be alla att dra åt helvete.
Vara det där barnet igen. Som var för så många år sen.
Det känns som en hel livstid sen.

Och jag måste vara ärlig.
Ibland blir jag så fruktansvärt rädd för livet.
För jag har sett så många olika livsöden.
Jag är rädd för att bli gammal.
För jag ser min mormor. Ut och in från sjukhuset. Minnet som sviktar.

Jag hade vekat skita i allt. Jag hade velat slå ifrån mig allt ansvar.
Stänga av min telefon. Vara okontaktbar.
För när verkligheten ringer så vill jag vara någon helt annanstans.
Jag vill inte ringa ambulanser. Sitta timtals på akuten.
Bära upp min moder och min mormoder.

Men det kan jag inte. Jag kan inte stänga av den telefonen.
För jag vet att samtidigt som det är något jag absolut inte vill göra så är det precis där jag vill vara när det väl händer.
Det är där jag måste och jag vill vara.

Låter jag knäpp nu?
Jag antar att jag gör det.
Men hade jag inte varit där så hade jag velat vara där.
Veta vad som pågick. Vara den där klippan.

Vara på akuten sålänge det krävs för att se att hon får det bra.

Men om jag någonsin kommer ur det här livet levande så lovar jag att ändra mig. Ta mig själv i första hand. Skita i ansvar och sitta i gräset.

Men tills dess så kommer jag ta ansvar.
Och jag kommer skämmas över mig själv den dag då jag skiter i det.