Jag lider av något allvarligt...
Jag lider av katastrof-tänkande.

Detta betyder att jag till största delen bara kan tänka på något negativt.
Att som nu jag tänkte på hur trött Daniel var när han skulle köra hem.
Och så får jag upp hela förloppet hur han somnat vid ratten, dött. Sorg.
Och det är inte bara tanken, utan hela förloppet.
Det påstås att man vid sin död ser sitt liv passera i revy.
Jag ser hela förloppet utspelats. Allt ifrån det man får reda på det och begravning om katastrofen nu innehåller någon död.
Men döden innehåller det alltför ofta.

Jag har haft oräkneliga sådana här frekvenser.
Det känns så äkta och man kommer inte ifrån dem.
Samt så blir man smått deppad.

Ännu en vecka har man överlevt. Fast det är liiite för tidigt att säga.
Det är ju några timmar kvar på denna veckan.
Men har jag klarat det såhär långt kan jag nog klara till tolvslaget med.

Denna helgen hade jag egentligen inte tänkt umgås med någon.
Men jag kände att det vore nästan det bästa att inte vara ensam.
Jag ensam i vissa situationer kanske inte är det mest optimala.

Så igår tillbringade jag ett par timmar på stranden tillsammans med syster. Tina och Razzel. Stektes lite sådär smått i solen.
Och drack upp dom kvarvarande ölen.

Och på kvällen så ringde Daniel och tyckte vi skulle se hockey tillsammans.
Ocn nu har han suttit i soffan sedan igår. Fast... Ja...
Han har varit på toaletten emellanåt.
Och han har varit vaken hela natten. Jag låg först och sov i soffan.
Sen gick jag och la mig i sängen och sov.
Så vid tio när jag vaknade så gick man upp och gjorde honom sällskap i soffan och har nu suttit här sen dess.