För mer än ett år sedan så illustrerade jag Björn Afzelius "På Lantbrukare Perssons Gård" med Daniels Panasonic. Dom bilderna hamnade på min dåvarande bilddagbok som har gått i graven pga glömska.
Men nu återuppstår dessa bilderna på mer modernare vis men med samma brist på annat.

Jag har snappat åt mig en bisarr hobby sen jag tillsammans med min moder och syster körde den långa vägen ifrån Malmö till Oslo i julas.
Och det är att sjungande översätta engelska låtar till svenska medans man lyssnar på en låt. Det är hysteriskt roligt och ibland faktiskt svårt.
Fast man har hört den här låten flera gånger så när man ska ta det på svenska så försvinner texten ur minnet och det blir en massa blah blah av det på ett ungefärligt.

Sen att göra tvärtom är för mig ännu svårare trots att jag är en hejare på engelska. Men att översätta en Magnus Uggla låt sjungandes till engelska är inte så lätt som det verkar.

Mamma gillade inte när systern och jag  i bilen på motorvägen vid Göteborgs utkanter skreksjöng Withney Houstons I Have Nothing, eller var det den andra Bodygaurd låten?! Men iallfall så sa hon att vi har för alltid förstört hennes favoritlåt. Hon hör nog våra... Harkel... Finsjungande röster varje gång hon försöker lyssna på sin favorit.

"Whats in it for me? I really gotta know!"
"Vad är det för mig? Jag behöver veta!"

Jag som hade planerat att man kanske hade kunnat ta en promenad.
Men när regnet hotar en i dom tunga mörka molnen så känns det bättre att hålla sig på sin plats här under taket.

Annars tycker jag att det är lite smått humoristiskt att igår när jag lämnade hockeyn tidigare för att jag kände att det var ingen mening, jag visste innan jag gick dit hur det skulle gå och när jag inte blev motbevisad och utan middag i magen tyckte jag att bättre gå tidigare och få handlat maten än att behöva stressa. Men iallafall så när man trycker sig ut ifrån ståplats så fick jag höra att jag var en jävla medgångssupporter.
Ja, precis. Medgångssupportern. Det är jag det. Tillåt mig och skratta.
Under alla dom åren jag varit med har det gått käpprätt åt helvete!
Antingen så ligger dom i allsvenskan eller så åker dom ut ur Elitserien eller är på ingående att åka ut. Och jag är fortfarande kvar.

Men ännu mer roligt är att alla andra verkar gå med skygglappar och jämt är så optimistiska. Klart, kanske är bra att vara optimistisk.
Kanske bara ligger i min natur att vara negativ?
Men dom trodde ju att Malmö skulle vinna tvåsiffrigt över Västerås.
För Västerås är redan slagna.
Sen kommer vi till detta faktum är att man ska aldrig ALDRIG underskatta dom till synes slagna. För det är dem som har allt att bevisa.
Jag vet inte hur många matcher jag skulle kunna räkna upp där det gått på samma vis. Dom bryr sig inte, det andra laget är så kasst så vi kommer slå dem utan att kämpa. Den här övermod attityden funkar inte.
Någon måste berätta för laget historien om Ikaros och vad som hände när han med sitt övermod flög för nära solen.
Det är så tråkigt för att det är lika förutsägbart varje gång.
Nu kommer dem få panik, som vanligt, och stressa upp sig.
Det är struntsamma vilka spelare eller tränare vi har för samma mentalitet håller i sig år efter år, spelare efter spelare. Hur vi än ändrar i ledningen och i truppen. Det är som jag sagt till Daniel, ett stort svart hål som suger ner alla mitt på isen. Och vi lär behöva rymdforskare för att reda ut den röran.

Men det är ju "skönt" att igenting förändras. Allting går sin gilla gång.
Och nu regnar det iallafall.
Och vilken äcklig eftersmak man får i munnen av grillchips.
Nu vet jag varför jag inte ätit grillchips på vad som känns 10 år.
Tänkte jag provar dem igen, var så längesen. Men det gör jag inte om.
Åt chipsen igår. Borstade tänderna innan jag la mig och när jag gick upp imorse. Ätit frukost. Men tro fan att den jävla smaken sitter kvar.
Jävla vidrigt. Får skölja munnen med en högtryckstvätt.