Mardrömmar har förföljt mig i flera år nu.
Många påstår att deras mardrömmar innehåller deras egen död.
För mig är det inga mardrömmar om jag själv dör.
Och jag har dött på alla möjliga smärtsamma hemska sätt men aldrig sett det som några mardrömmar. Mina mardrömmar är alltid när någon jag älskar dör. Och inatt hade jag ännu en sådan dröm.
Och det är hemskt att vakna med en chock ovh få panikångest medans man måste springa upp för att kolla att det verkligen var en dröm för man blir så tagen av den.

Drömmen började med att min syster kom hem till mig och vi skulle fika.
Det var så kvavt i lägenheten och min astma gjorde sig hemskt påmind så vi öppnade balkongdörren och ett fönster för att vädra ut ordentligt.
Så satte vi oss i soffan med en bricka med några kex och varsin kopp med vaniljte. Tror tillochmed det skulle vara det jag smakat hos Therese någongång. Vi hade hennes koppar också.
Men iallafall så låg Pontus och Jackson i soffan tillsammans.
Jag och systern var lyckliga för Jackson har inte funnits med oss på snart två år och vi klappade honom och allt var bra.
Men sen undrade jag vart Rykte var någonstans. Den katten är nästan fastsydd på benet på mig. Där jag är är han.
Så vi kallade på honom och inget hände. Så jag gick upp för att se var han var. Skulle ju vara mysigt att alla var tillsammans.
Går in i mitt rum där fönstret står öppet.
En känsla, eller mer som en ilning i kroppen som man kan få i tänderna for igenom mig när jag tittade på det öppna fönstret.
Tänkte; Nej, var inte löjlig. Skräm inte upp dig.
Men jag närmade mig fönstret. Grep ett krampaktigt tag om fönsterkarmen, tog ett djupt andetag samtidigt sm jag tänkte att jag var löjlig. Aldrig.
Så sträckte jag mig ut genom fönstret och tittade ner.
Och ja... Där 7 våningar ner låg han.
Paniken som kom över mig går inte att beskriva.

Enda gången jag har känt en sådan panik, maktlöshet och tomhet som om hela världen går isönder är gången för snart två år sen. 13 maj.
När min syster ringde och berättade att det senaste veterinärbesöket avslöjade att Jackson hade inte lång tid kvar att leva. Hans kropp stängde sakta med säkert av och det fanns ingen chans.
Alla dom här känslorna jag kände den dagen och tiden efter kom över mig igen när jag i den här jävla drömmen såg mitt älskade Rykte ligga där.
Och jag vaknade. Jag vaknade med fullkomlig panik och det kändes som om jag skulle gå isönder. Och jag var tvungen att gå upp och konstatera att han var i trygghet. Och vid matskålen satt han tillsammans med Pontus och tittade på mig. Inte förräns då kunde paniken släppa.

Nej, det är hemskt. Och jag har så svårt att förstå varför folk skaffar barn.
Känns det sådan här panik när man trott att det hänt ens katter något så vill jag inte veta paniken föräldrar går igenom när ens barn är sjukt eller inte kommer hem i tid. Fy fan.

Jag är inne i en förjävlig svacka just nu.
Och det finns bara en enda person som kan fullständigt förstå och sympatisera. Som gått igenom det jag går igenom just nu.
Och det känns iallafall tryggt. Det är iallafall en.
Annars så känns allting sådär... Tråkigt helt enkelt.
Trots att det nu som jag såg idag börjar växa knoppar på träden och våren och sommaren närmar sig så känns det som om höstlöven faller.
Det känns grått. Jag är rastlös, uttråkad och nere i skiten.

Jag vill bryta slentrianen. Jag vill skita i allt som har med här att göra.
Känns som om man ska packa allt det viktiga som får plats i en ryggsäck, sätta sig på en buss upp till ens bror i Norge och hoppas man får ett skitjobb där. Skitsamma vad för jävla jobb bara man kommer bort.

Här är det bara så frustrerande. Jag vill bara förstöra saker och blir irrterad över småsaker. Samtidigt som jag känner en lättnad att jag har folk jag kan flytta till. Men jag vill inte flytta in hos dem för att få det bra.
Dels för att jag känner att jag inte ska behöva flytta och varför ska jag förstöra för dem med genom att felrikta min ilska för allt skit som hänt den senaste tiden.

Det värsta är att jag var på väg åt rätt håll. På många år så mådde jag så bra.
Jag var faktiskt ett kort tag lycklig. Saker gick min väg, jag kunde sova.
Jag hade aktiviteter.
Nu är det påväg käpprätt åt helvete eftersom jag jämt för pikar om hur allt annat är bättre än mig och att vara här. Tillsammans med mig då.
Och jag har i så många år fått höra att jag är fel av personer i skolor och dylikt och jag är ful och bla bla bla. Men nu när egentligen "endast" pikar kommer ifrån en så nära person så har mitt självförtroende börjat gå ner.
Och det är nästan det märkligaste av allt.
Jag har alltid haft ett jävla självförtroende egentligen trots grov mobbing.
Jag överlevde en sådan hemsk behandling som jag inte ens önskar min värsta fiende.. Eller jo... Mobbarna önskar jag det så dom kan se vad dom gör med sina offer. Men annars...

Men nu så av dom här pikarna hela tiden så känner jag mig dålig.
Jag känner mig fel. Som om jag kunde bli bättre.
Men då blir jag förbannad på mig och på den här personen och blir tvärtom.
Jag sabbar grejer. Vägrar fixa till saker. Det är tvärtom.
Ett beteende jag egentligen aldrig haft. Och då känner jag mig dålig av det.
Så det har blivit en väldigt ond cirkel.

Och prata med den här personen om hur jag känner det funkar inte.
Jag har försökt. Och då vänds det ännu mer till mitt fel.
Den här människan är fantastisk på sina psykningar.
Kunde fått Hitler att gråta och bli en ödmjuk gurglande bebis.

Det är bara så sjuk stämning i luften nuförtiden.
Väggarna känns infekterade.

Jag som var på rätt väg...