Jag kommer aldrig kunna förstå dessa människor som stoppar fingrarna i halsen för att spy upp maten dom har ätit.
Av olika andledningar.
Först då att varför ens äta? Det är dyrt och onödigt att köpa mat, laga, äta och sen spy upp. Det är billigare att bara låta bli.
Sen är det huvudandledningen, hur kan man vilja spy?! Hur kan man fortsätta med det?! Finns det något mer avskyvärt, äckligt, vidrigt och smärtsamt? Det gör så fruktansvärt ont att det känns som om hela ens insida ska gå isönder. Och smaken i munnen och på tänder.
Man borstar tänderna konstant med litervis med tandkräm men inget får bort den här smaken direkt så man blir illamående bara av det.

Har väl fått maginfluensa eller något liknande.
Satt och åt mackor i godan ro i soffan med min extrema huvudvärk och en dålig jävla såpa på tv. Lite annorlunda i vardagen för jag brukar aldrig titta på tv mitt på dagen. Så efter en stund jag har avslutat mina mackor så känner jag bara hur illamående kommer över mig, och det var precis så jag hann ta mig in på toaletten och så kom allting upp igen.
Kan ju säga att mackorna smakade bättre på vägen ner än upp...
Nu har jag spytt ett par gånger efter den gången men nu är det bara galla.
Öh, spyr nästan bara av tanken på det.
Tur man har sin ematofobi i såna här situationer...

*ryser*
Det är så jävla vidrigt! Nu ska jag borsta tänderna för tio tusonde gången

Som jag gjorde i förra inlägget är egentligen.
Jag satt och tittade på ett CSI avsnitt som hade hängt sig om man kan uttrycka det samma på tv som man gör med datorn.
Samma bild hela tiden och emellanåt ett knastrande ljud.
Så här satt jag i min hörna med en öl och såg på samma bild i ungefär 20 minuter. Nu undrar ni vad är det för fel på den här människan som ser på ett hängt program i 20 minuter och sen hävdar att skriva att inget händer är felaktigt. Går hissen ändå upp?

Men det är ju just det den gör. Den går ju ända upp. Det är ju det som är själva poängen. För att som jag skrev i förra inlägget så har det aldrig förr varit ett sådant lugn runtomkring mig. Så jag kan faktiskt höra mina tankar ordentligt. Och jag har mycket tid över att tänka. Det ska ni veta.
Men vad är det egentligen jag tänker på?

Senaste tiden har jag tänkt mycket på Prag. Jag dricker Staropramen...
Luktar länge på det tjeckiska ölet och minns den där pizzerian på den där bakgatan vid en av Metrostationerna i Prag. Lördagen.
Det hade slutat regna. Jag och Daniel tillsammans där vi tar varsin pizza utomhus och det är bara en småbarnsfamilj till på hela stället.
Jag har inte ett enda fotografi ifrån den resan, men allting är så klart i minnet. Jag minns uppe vid spirornas kapell, vi kom aldrig fram till vad det var, och blickar ut över gamla stan. Dessa smågator som jag blev förälskad i. Jag minns kyrkan med stenfigurerna på tre meter vi var inne i.
Om jag blundar och föreställer mig det kan jag nästan känna inristningar på trät uppe på läktaren som turistar och kanske lokalinvånare ristat in.

Minnet är en förunderlig sak. Jag minns knappt vad jag gjorde igår.
Men jag kan minnas namnet Tanja stå inristat i trät på den där kyrkan.
Jag kan minnas hemska och bra saker som hänt i livet.
Trots att många år har gått sen dess. Jag kan minnas ett speciellt ögonblick och ett tyst samförstånd mellan mig och Daniel men jag kan inte minnas middagen jag åt igår.
Samtidigt som minnet är det käraste jag har så är det något jag föraktar och hatar för man kommer inte bara ihåg alla dom bra sakerna, man kommer ihåg alla dom man vill glömma allra mest och återupplever dem dagligen.
Fast goda och dåliga minnen får väl förhoppningsvis en jämnvikt en dag.
Och ännu mer förhoppningsvis så kan en dag dom goda vinna över dom onda, för att göra minnen till en liten klyscha också sådär mitt i allt.
Men det kan kanske bli alldeles lagom, det räcker för mig.

Hade man kunnat, såsom i Harry Potter få ut sina minnen och placera i ett minnessåll så man en annan kan betrakta dem så hade jag gärna gjort så med andra. Jag hade velat se andras minnen.
Hur dom upplevt saker och ting. Vad dom tänkte, hur dom upplevde det.
Särskilt min systers hade varit intressant. Eftersom vi sett ungefärligt samma saker bara ur olika perspektiv. Daniels hade jag velat se mest bara för att se hur han haft det som barn och ungdom. På hans tid...
För att se om han verkligen smög på mig som 15 åring när jag som två åring satt i sandlådan på min gård och lekte. Han påstår starkt att han gjorde det och att han bara väntade på att jag skulle nå min lovliga ålder.
Ja, han är smått pervers i sina uttalanden.

Oi oi, men minnen...

Såhär sitter man nu igen. Med ännu mer text som ska knappas ut.
Vad bloggar har blivit populära. Det är dom vanliga människornas femton minuter i rampljus. Framgångsrikast är dom som har något att skriva om.
Då är jag inte en av dem. Mitt liv är förvånansvärt händelselöst...
Det är nästan chockerande. Vilket lugn. Inget kaos.
Ifrån jag vart 6 år fram tills ungefär... Ja, så sent som 18,19 så har det varit något sorts kaos i mitt liv. Allting har gått fel. Allting har hänt.
Men nu... Jag kan andas utan en stor klump och ångest.
Det är så fruktansvärt skönt. En riktig lättnad.
Jag är tvärtom än andra. Dom vill att saker ska hända. Jag är glad att vara utan. Jag är så trött på alla dramatik, sena nätter fyllda av panik och rädsla, ångest, att kallas iväg någonstans, resa land och rike runt.
Fast vill jag ha mina femton minuter i bloggrampljuset kan jag skriva om mode. Sen att det inte intresserar mig ett dugg och att jag inte är moderiktig för fem öre kanske är ett problem.
Såg en kort snutt på Top Model på tv idag när jag åt middag och dom gick sån modeshow för några värsta uppsatta i modevärlden.
Snälla, snälla berätta för mig om det är ett tvång att se ut som om någon har sprängd konst i en bajamaja om man är så jävla moderiktig och ball?!
Dom kan ju inte på fullasta allvar anse det snyggt?
En av dom såg ut som en mimartist.
Och sen såna kläder dom använder på såna catwalksshower?
Vad gör dom med dom förskräckliga kläderna sen?
Ingen vid sitt sinnes fulla bruk använder sådana jävla cirkustält.
Men jag kan ju ha fel, man såg ju dom monstrena som var så uppsatta i mode. Nej, jag förstår mig verkligen inte på det.

Annars förutom mode är det väl det senaste kändisskvallret och tonårsföräldrar som skapar en blogg som blir populär?
Jag kan börja blogga om vad mina mardrömmar som förstör min sömn handlar om. Fast då hade folk blivit så deprimerade så hade jag blivit bannlyst.

Gjorde jag dig besviken? Ska jag känna skuld?
Men jag såg slutet, innan du gjorde det.
Jag har sett dig blind och jag har sett min vinst.
Jag har sett det sista av din själ. Det kanske är slut, men det är inte över.
Jag finns fortfarande här om du bara hade brytt dig.
Du har ändrat hela mitt liv, alla mina mål.

Du kan inte krossa min styrka, det är bara alla mina drömmar du tar.
Och när du går vidare. Minns mig och allt vad du har gjort.
Du skulle fått vara far åt ditt barn. Jag hade kunnat delat ett liv med dig.
Och jag minns fortfarande dom få sångerna.
Och en dag kommer jag att lätta på mitt hjärta för dig...

Nu är jag så jävla arg så jag skulle kunna gråta, spy och slita upp halsen på någon bara för att se den jäveln lida.
Killen jag haft kontakt med ett tag nu visade sin rätta sida.
Hans åsikt var att tjejer som tex går i kort kjol förtjänade att bli våldtagna för att dom utmanar ödet. Han kände inget medlidande.
Så han är blockerad, bortplockad och ombedd att glömma min existens.
Det finns mycket, fruktansvärt mycket jag kan acceptera i olika åsikter. Men att någon kan säga att någon förtjänar att bli våldtagen är så långt borta ifrån det jag kan acceptera att inte ens NASA kan lokalisera det.
Det är inte bara kvinnor i kort kjol som smyger runt i buskar som blir våldtagna. Det är hemmafruar, det är döttrar, det är barn.
Det är främlingar, det är vänner. Det är mödrar! Det är kvinnor!
Det är ingen skillnad på dom kvinnorna som får sina kläder uppslitna och blir uppsprättna vaginalt och analt än på hans mor. Eller systrar.
Det är kvinnor. Kvinnor som lever med ständig skräck.
Kvinnor som får sitt liv förstörda. Kvinnor med en skadad själ som får genomgå den här enorma förnedringen och sen få frågan vilka kläder man hade på sig, om man sa nej så att han förstod eller om man kämpade emot tillräckligt.

Han kallade mig omogen som blir sur för en åsikt.
En åsikt han säger sig dela med häften av befolkningen och att vi inte ska sluta prata pga en åsikt. Men en person som jag inte kan respektera pratar jag inte med. Och en person som har den åsikten, skitsamma om halva världen tycker det, kan jag inte prata med. Inte respektera.
Så enkelt är det. Såna människor betyder inte ett piss för mig.
Dom har förbrukat sin rätt till en åsikt.
Dom har förbrukat varje ord dom kan tänkas vilja säga till mig.

Jag har sett hur liv förstörs. Jag har sett skammen.
Jag har sett uppgivenheten. Hur kvinnorna beskyller sig själva.
Jag har sett tårarna. Jag har känt hopplösheten.
Hur ett liv fullt med såna möjligheter blivit en enda röra man inte ens kalla liv, som man knappt kan kalla existens allt pågrund av en kuk.
En man som ansåg sin lust vara mer värd än den här kvinnans liv.

Killar som delar åsikt med den här killen som jag haft otur att träffa på för han gör mig så jävla förbannad, ni kan ju tänka om och tänka er...
Om det hade varit eran mamma eller syster... Har hon förtjänat en uppsprättande kuk för hon kanske valde "fel" kläder?

Dom senaste dagarna har min tur varit i botten.
Murphys Lag har jag varit ett levande bevis på.

Jag har varit objektet för min moders depp, jag har blivit nonchalerad, jag har slitit upp båda fötterna på glas, blödit ner halva golvet, halkat på det våta golvet efter jag tvättat upp mitt blod, bränt mig på gallret i ugnen, winamp har hängt sig hela tiden, klockan har gått isönder, slagit i huvudet i en hylla, satt isbit i halsen, skadat mig på min kaktus när Pontus försökte välta ner den, skurit mig på pappret på min bok, stuckat foten när jag var ute, varit nära att bli påkörd, slagit min lilltå emot en dörrkarm och påsen till soporna gick sönder när jag skulle gå ut med dem.

Jag kan ju säga att jag har varit smått irrierad. Faktiskt.
Men jag försöker mest att skratta åt det. För det är bara att se vad som kommer härnäst. Kryper det ut en läskig brud ut ur min tv och kittlar mig?
Sprängs datorn i ansiktet på mig? Flyger det in en fiskmås genom mitt fönster? 

Jag är en relativt tålmodig människa. Andra skulle säga nej, för dom har sett mig i vissa situationer. Men just sådant med julklappar, få saker och dylikt har jag ett kusligt tålamod med. Medans min syster nästintill sliter ner tapeterna för att hon måste hålla sina fingrar borta ifrån klapparna så sitter jag lugnt.

Med sådant har jag tålamod med. En sak jag inte har tålamod med är människor. Inte folk som jag känner då. Utan okända.
Jag har ingen tålamod när det kommer till att vara på stan.
Folk som springer framför mig, tränger sig och speciellt barnvagnar!
Dessa nyblivna mödrar med den största barnvagnen på marknaden anser sig ha förtur och att alla andra skall visa henne hänsyn.
Så detta slutar med att dom flesta blir påkörda av en barnvagn för det kryllar av dessa hänsynslösa föräldrar.
Jag kan förstå att dom inte visar andra människor hänsyn, men dom verkar skita fullkomligt i sitt barns säkerhet i vagnen.
Det är otroligt att man inte läser om barnvagnsolyckor där ett spädbarn fått fontanellen krossad för att en person trillat ner i barnvagnen.
Sen är det människor som har släktträffar på köpcentrum.
Dom är sådär 30-40 pers som står och dunkar varann i ryggen när dom berättar den ena trista ankedoten efter den andra.

Barn som skriker medans föräldrarna ignorerar dem i tron att det kommer få dem att sluta, för uppmärksamhet och att man bryr sig gör att barnet aldrig kommer lära sig att hålla käft.
Sånt här får mig att vilja skrika och bosätta mig i en grotta långt ifrån dom såkallade "ciliviserade" människorna.

Annars är det också kallprat. Åh nej finns dte något värre än att träffa på en bekant ifrån en fest eller gammal skola man hatar mer än nazityskland på 40 talet så ska man kallprata!
"HEJ! Det var längesen! Hur är det med dig? Vad gör du nuförtiden? Hejdå!"
Det är så krystat, onaturligt och fel!
Det värsta var ju en gång jag träffade på en kille som går på hockeyn, kanske sagt hej någongång på hockeyn men så mötte man han på stan och han agerade precis som om vi pratade hela tiden på hockeyn.
Varför?! Bara för att vi råkar vara två bland ett folkhav av okända som man faktiskt känner igen den andra? Nej. Nej. Nej. Nej. Nej!

Träffade på honom en gång till efter det... Eller träffade...
Jag hade mp3 hörlurar i öronen såg honom på avstånd. Höjde volymen, gick med nerböjt huvudut och skyndade mig som bara den! Han vinkade till mig, det såg man i ögonvrån. Men vaaaaaaaaaaaarför?!
Är det något socialbehov vissa har?! För det ger en absolut ingenting.
Det är ett hinder i min vardag.

Och idag som jag träffade på en ifrån en gammal skola.
Jag kände igen henne direkt, det är inget ansikte man glömmer speciellt inte när hon varit sån bitch emot en och njutit av det.
Men hon kände igen mig. Åh men gud vad trevligt att se dig igen.
JAG HATAR DIG DU FÖRSTÖRDE MITT LIV! *kastar kassan i ansiktet på*
Okej, det gjorde jag inte. Men jag såg det framför mig och sa bara "Jaha.."
I såna situationer stänger jag av mig och lever i hjärnan som jag vill att det ska vara. För hade jag inte gjort det... Då hade jag inte haft min frihet nu.

Och det läget är sen jävla natt. Det är knappt så man ser huset på andra sidan för alla släckta lampor. Inte ens är det så mörkt på en vardag.
Men alla kanske jobbar helg på detta området. Vem vet.
Man kan ju aldrig utesluta något alternativ.
Lukten av smält glass är mig överväldigande och får mig nästintill att klökas.
Jag är ingen glassmänniska. Det är ju inte det godaste man kan intaga.
Fast ska det vara glass så ska det vara mjukglass.

Annars så har jag kommit fram till att om på ett ungefärt två veckor hade haft allergiproblem varje dag så hade jag fått magmuskler som hade hetat duga. Men sen att mina lungor nästintill hade sprängts av överbelastning är ingen vi behöver ta vidare notis om. Inte heller att såren i näsan och den psykiska prövningen det krävs vid allergiattackerna hade nog fått mig att fundera ut ett snabbt slut på eländet såsom drastiska metoder som självmord. Men tänk er musklerna!
Dock är detta inget träningssätt jag har tänkt prova på.

Jag vill ju nästintill ta livet av mig av två dagar med allergi så två veckor hade varit uteslutande. Och jag vill inte ens tänka mig smärtan i sidan.
Efter två dagar så smärtar det som jag andas in taggtråd i en vecka efteråt.
Om ni aldrig haft en riktig allergiattack, då ska ni tacka era högre makter.
Apollon, Zeus, Tor eller vem ni nu kan tänkas tillbe.
Många säger till mig att så farligt kan det nog inte vara.
Era lyckliga ovetandes idioter!
Att nysa konstant gör tillsist att det känns som om bröstkorgen ska spricka av kraftandsträngningen. Dom säger att när en människa nyser så kommer själva luften och det ut med en hastighet av 40km/h.
Ni kan ju själva tänka er vilken kraft det ligger bakom det då om bara luft ska komma ut ur kroppen. Och sen upprepa det ibland med bara några sekunders mellanrum konstant i två dagar.

Ja... Det gör ont...