Såg den svenska filmen "Den Utvalda" på tv igårkväll.
Förutom hur många fel dom hade gjort med det polisiära så störde jag mig på att alla var så fruktansvärt politiskt korrekta och predikande om att alla människor är alla lika värda.
Visst, det är en fin tanke men så är det inte i verkligheten.

Jag har träffat på många som är av den här tanken att alla är så underbara och att alla har lika värde. Men frågar men dem sen om Lenin, Stalin, Mousselini eller Hitler är lika mycket värda som alla andra så är svaret alltid;
Nej, dom är inte lika mycket värda men dom är ju mördare!

Precis. Och pedofiler är lika mycket värda som deras offer som dom sprättar upp med hjälp av sitt könsorgan? Nej, knappast.
Det är som sagt en jättefin tanke att alla ska vara lika värda och jag hade nog gärna trott det om jag varit lite mer naiv.
Men när en sådan tanke har så många motsägelser och bevis på att alla inte är lika mycket värda så kan jag inte tro det.
Jag skulle knappast behandla en mördare på samma sätt som jag behandlar en vän. Det tror jag knappast någon annan skulle göra heller...

Sjukhusserier är nog några av dom serier av dom flesta som fascinerat och fått flera länder och folksslag att bli beroende av det tvn har att visa varje vecka. Såsom serier som ER eller Cityakuten som den är mer känd som på svenska är efter flera år fortfarande en serie många naglar sig framför.
Och det har dykt upp Greys Anatomy, Scrubs och House.
Detta är nog dom fyra mest kända sjukhusserier jag kan komma och tänka på för tillfället och dte behövs knappast fler för att säga att många är fängslade.
Vi dras till sjukhusserier. Varför? Vi dras väl knappast till att vilja åka till sjukhus. Är det smärtan, döden och ohälsan vi dras till?
Eller är det dom små glimtar av hopp? Är det människorna som räddar andras liv? Alla förhistoriska har haft en vis man, en helare och rådgivare.
Är det något instinktivt känsla? Någon att se upp till?

Jag kan ju säga om något att jag ser upp till läkare. Brandmän och poliser.
Dessa människor som ger så mycket för att rädda andra men är så underskattade i många situationer. Dom blir stämda, utskällda och nästan behandlade som om dom vore någons butler.

Minns dom gångerna jag behövt ringa en ambulns i en panikartad situation.
Såfort dessa män och kvinnor i deras reflexkläder med sina väskor så lättar allt. Man känner sig lugn. Allt är under kontroll.
Även om alla i telefonen på 112 sagt att jag låter som jag har saken under kontroll så agerar jag på ren maskin. Den gången den diabetessjuka mannen kollapsade i Daniels trapphus och jag var den som fick sätta honom upp och ringa alarm så var dte som man var i ett töcken.
Jag kan inte förklara paniken jag fick när jag var tvungen att få den här inte direkt... Underviktiga mannen att sätta sig upp och ringa alarm.
Mannen i telefonen sa till mig hur duktig jag var och att jag var så lugn. Då ville höll jag på att tugga sönder fingrarna och ville nära skratta för det kändes så panikartat. Sen kom dom. Så var det bara... Så skönt.

Fy fan vad jag gillar sjukhuspersonal, polis och brandmän.
Fan vad ni är bra!