Så nu i en tid som denna då kärlek är något lättvindigt så har många lyckats romantisera döden. Att det är något nobelt att dö för den man älskar.
Det är vackert. Jag hade en vän en gång som ville ha en pojkvän hon kunde ta livet av sig med för att dö tillsammans är den finaste formen av kärlek.
Många sånger meddelar också att dö för sin käraste är den verkliga kärleksförklaringen.
Nu vet jag inte vad dessa personer har för erfarenhet av döden, men för mig är döden inget vackert. Det är inget romantiskt. Det är inte fint.
Döden är svart, hemsk och förödande. Att dö för någon är ingen merit.
Visst att offra sig för någon i en hemsk situation som en mor som försökte rädda sin dotter som svepts ut till havs och båda dog på kuppen kan vara nobelt och klart man försöker rädda sin älskade till risken av sitt eget liv.
Men att romantisera det att det är något vackert är bara naivt och korkat.

Men att det är många som säger att dom vill ha någon dom kan dö för...
Vad tänker ni egentligen med? Är det något bra?
Att dö är enkelt. Vem som helst kan dö. Alla kommer dö.
Vissa mer utdraget och smärtsamt än andra men att ta sin sista suck här i livet är nog det lättaste vi alla kommer att gå igenom.
Men att leva för någon... Det... Ja, det är något svårt.
Och det är något fler borde sikta in sig på mer än att dö för någon.
Försök leva för någon och du kommer inse på din dödsbädd skillnaden.
För vem tycker leva är enkelt? Vem kan svara att det är enkelt?
Jag hade velat träffa en person som ärligt kan säga att allt är en dans.
Men en sådan person lär jag aldrig få träffa.

Men med den här döden hysterin kan ju ha med att vi har gått in i dystra tider. Självmord är inget ovanligt. Antidepp skrivs ut till allt yngre personer.
Och just eftersom det har blivit ännu svårare att leva, så är det ännu enklare att dö. Felet är att folk är för rädda för att anta en utmaning.
Vad hände med gammal hederlig vadslagning?

Jag slår vad om att jag kommer leva lyckligare än dig.
Vem vågar anta utmaningen och göra något åt sin egen situation?

Ja, utom jag då förstås.

För killar är så. Tjejer är så. Killar ska vara så. Tjejer ska va så.
Enda ifrån den dagen vi föds så döms vi efter vårt kön.
Jag fick dockor av mormor, tvingades ha klänning av mamma.
Trots att jag hellre ville leka med bilar och ha långbyxor.

Nu dom senaste åren så har många runt omkring en fått barn.
Inga vänner av mina direkt, men bekanta ungefär.
Första frågan dom får när dom berättar att dom fått barnet är vilket kön barnet har. Det verkar vara det viktigaste att veta direkt.
Det är ju antingen eller... Varför frågar aldrig folk om dom mår bra?
Om dom har 10 tår och 10 fingrar?
Men det är mindre viktigt. Måste ju veta om man ska köpa bilar eller dockor. Rosa eller blått. För att veta vilket fack man ska placera barnet i.

Det tjatas hela tiden om att kvinnor och män är olika.
Ja, fysiskt är vi olika. Väldigt olika skulle jag vilja säga.
Men psykiskt är vi från en början inte olika, men år av att "det ska vara så" så klart som fan att psyket blir olika.
Kvinnor uppfostras till att vara mjuka, vårdande och passiva.
Män uppfostras till att vara hårda, arbetande och aktiva.
Alltså raka motsatsen. Men hade vi uppfostras på lika villkor så hade vi inte haft alla dom skillnader vi har idag. Klart att vi ändå blir olika trots att alla kanske had uppfostras olika. Alla tjejer hade inte kunnat bli hårda för det ligger inte i just deras natur och samma med killarna.

Som jag till exempel. Jag blev uppfostrad till att vara en flicka...
Men ja... Vad är jag egentligen? Pojkflicka som dom kallar det.
Jag har aldrig varit intresserad av det typiska flickiga och aldrig helt det pojkiga heller.
Du spelar inte ens på fel bollhalva, du spelar inte ens.
Som en person för många år sen sa till mig.

Att klockan tjugo i ett på natten mellan tisdag och onsdag hade nog folk kallat alkisvarning. Men då säger jag "Lill-Lördag".
Jag bärjar bara tidigare än er alla andra för att hela min rytm är långt åt helvete numera. Inga av rutinerna jag har är gjorda.
Det känns hemskt och så blir man så frånvarande i en sån här svår tid.
Sympatisera med mig, brother, för eder egen tid skall inte alltid komma och avgå med det själsliga lugnet! Halleluja! Så innan jag kan vika undan för demonerna som hemsöker mig, halleluja, så sympatisera med mig, brother.

Bullseye! Rena rama Carola dygan blev det där. Jag hade passat som präst eller hjärntvättare på något fint ställe.

Annars känns dagarna som om dom inte är mina längre.
När rytmen är ur led så är jag ute mer än vanligt.
Umgås mer än vanligt. Och hockey! Kvartsfinal i J20 och Kvalserie ALag!
Malmö Redhawks möter tunga Leksand hemma i Kvalseriepremiären.
Be där or be rund.