Jag är en relativt tålmodig människa. Andra skulle säga nej, för dom har sett mig i vissa situationer. Men just sådant med julklappar, få saker och dylikt har jag ett kusligt tålamod med. Medans min syster nästintill sliter ner tapeterna för att hon måste hålla sina fingrar borta ifrån klapparna så sitter jag lugnt.

Med sådant har jag tålamod med. En sak jag inte har tålamod med är människor. Inte folk som jag känner då. Utan okända.
Jag har ingen tålamod när det kommer till att vara på stan.
Folk som springer framför mig, tränger sig och speciellt barnvagnar!
Dessa nyblivna mödrar med den största barnvagnen på marknaden anser sig ha förtur och att alla andra skall visa henne hänsyn.
Så detta slutar med att dom flesta blir påkörda av en barnvagn för det kryllar av dessa hänsynslösa föräldrar.
Jag kan förstå att dom inte visar andra människor hänsyn, men dom verkar skita fullkomligt i sitt barns säkerhet i vagnen.
Det är otroligt att man inte läser om barnvagnsolyckor där ett spädbarn fått fontanellen krossad för att en person trillat ner i barnvagnen.
Sen är det människor som har släktträffar på köpcentrum.
Dom är sådär 30-40 pers som står och dunkar varann i ryggen när dom berättar den ena trista ankedoten efter den andra.

Barn som skriker medans föräldrarna ignorerar dem i tron att det kommer få dem att sluta, för uppmärksamhet och att man bryr sig gör att barnet aldrig kommer lära sig att hålla käft.
Sånt här får mig att vilja skrika och bosätta mig i en grotta långt ifrån dom såkallade "ciliviserade" människorna.

Annars är det också kallprat. Åh nej finns dte något värre än att träffa på en bekant ifrån en fest eller gammal skola man hatar mer än nazityskland på 40 talet så ska man kallprata!
"HEJ! Det var längesen! Hur är det med dig? Vad gör du nuförtiden? Hejdå!"
Det är så krystat, onaturligt och fel!
Det värsta var ju en gång jag träffade på en kille som går på hockeyn, kanske sagt hej någongång på hockeyn men så mötte man han på stan och han agerade precis som om vi pratade hela tiden på hockeyn.
Varför?! Bara för att vi råkar vara två bland ett folkhav av okända som man faktiskt känner igen den andra? Nej. Nej. Nej. Nej. Nej!

Träffade på honom en gång till efter det... Eller träffade...
Jag hade mp3 hörlurar i öronen såg honom på avstånd. Höjde volymen, gick med nerböjt huvudut och skyndade mig som bara den! Han vinkade till mig, det såg man i ögonvrån. Men vaaaaaaaaaaaarför?!
Är det något socialbehov vissa har?! För det ger en absolut ingenting.
Det är ett hinder i min vardag.

Och idag som jag träffade på en ifrån en gammal skola.
Jag kände igen henne direkt, det är inget ansikte man glömmer speciellt inte när hon varit sån bitch emot en och njutit av det.
Men hon kände igen mig. Åh men gud vad trevligt att se dig igen.
JAG HATAR DIG DU FÖRSTÖRDE MITT LIV! *kastar kassan i ansiktet på*
Okej, det gjorde jag inte. Men jag såg det framför mig och sa bara "Jaha.."
I såna situationer stänger jag av mig och lever i hjärnan som jag vill att det ska vara. För hade jag inte gjort det... Då hade jag inte haft min frihet nu.

Och det läget är sen jävla natt. Det är knappt så man ser huset på andra sidan för alla släckta lampor. Inte ens är det så mörkt på en vardag.
Men alla kanske jobbar helg på detta området. Vem vet.
Man kan ju aldrig utesluta något alternativ.
Lukten av smält glass är mig överväldigande och får mig nästintill att klökas.
Jag är ingen glassmänniska. Det är ju inte det godaste man kan intaga.
Fast ska det vara glass så ska det vara mjukglass.

Annars så har jag kommit fram till att om på ett ungefärt två veckor hade haft allergiproblem varje dag så hade jag fått magmuskler som hade hetat duga. Men sen att mina lungor nästintill hade sprängts av överbelastning är ingen vi behöver ta vidare notis om. Inte heller att såren i näsan och den psykiska prövningen det krävs vid allergiattackerna hade nog fått mig att fundera ut ett snabbt slut på eländet såsom drastiska metoder som självmord. Men tänk er musklerna!
Dock är detta inget träningssätt jag har tänkt prova på.

Jag vill ju nästintill ta livet av mig av två dagar med allergi så två veckor hade varit uteslutande. Och jag vill inte ens tänka mig smärtan i sidan.
Efter två dagar så smärtar det som jag andas in taggtråd i en vecka efteråt.
Om ni aldrig haft en riktig allergiattack, då ska ni tacka era högre makter.
Apollon, Zeus, Tor eller vem ni nu kan tänkas tillbe.
Många säger till mig att så farligt kan det nog inte vara.
Era lyckliga ovetandes idioter!
Att nysa konstant gör tillsist att det känns som om bröstkorgen ska spricka av kraftandsträngningen. Dom säger att när en människa nyser så kommer själva luften och det ut med en hastighet av 40km/h.
Ni kan ju själva tänka er vilken kraft det ligger bakom det då om bara luft ska komma ut ur kroppen. Och sen upprepa det ibland med bara några sekunders mellanrum konstant i två dagar.

Ja... Det gör ont...