Ibland blir jag så deprimerad när jag tittar ut på gatorna.
När jag tänker mig vidare till gatorna långt långt borta ifrån min egen gård.
När jag tänker på människor...

Eldsvådor. Översvämningar, jordskalv och jordskred drabbar världen oväntat.
Folk skjuter ihjäl gående folk i förbipassarande bilar.
Rånare på så mycket knark att dom sluddrar sina rånhot.
Rattfulla kör på vägar som tillsist blir alltför krokiga.
Poliser mördar och mördas.
Män och kvinnor är otrogna.
Varje sekund varje natt blir människor våldtagna, nedslagna, lemlästade och mördade.
Det finns alltid barn som ligger vid sin moder.... Och ibland ligger ett ensamt spädbarn i en sopcontainer någonstans.

Men samtidigt så känner jag mig så skyddad när jag står här.
Jag har en skyddande ruta. Jag påverkas väl ändå inte av det som händer.
Människor kan gå över lik utan att beröras. Det är ändå ingen man känner.

Men.. Men när det händer en själv. Då finns det inget som skyddar.
Rutan som var så trygg splittras över hela ens kropp och skär.

Så... Njut av den frid. För snart är det bara mörkret som kan skydda dig.