Så skräckfilmskväll. Death Tunnel och sen Alvin and the Chipmunks.
Den första verkade bra när man läste om det.
Men det är bara halvnakna brudar och vitmålade människor.
Misstolka mig inte, jag gillar halvnakna tjejer.
Men när man är ute efter en riktigt bra skräckis så blir man lite uttråkad när det är halvnakna tjejer med i alla och det bara går ut på att se så mycket bröst som möjligt. Liksom come oooon!
Det blir som en dålig p-rulle med handlig och inte en skräckfilm.
Fast visserligen kan en p-rulle med handling vara skrämmande dock.
Alla filmer har gjorts 300 gånger känns det som.
Det är så få som är nyskapande. Låt mig se någon sådan igen.
Sist jag såg en nyskapande film var när första Saw filmen kom ut.

Sen gillar jag inte att en av huvudrollerna i den här filmen ser ut som hon som spelar huvudrollen i A Nightmare on Elm Street.
Man kanske skulle sett den filmen istället. Älska Freddy Kruger.

Jag hatade alla möten jag haft i skolan och även utanför.
Man fick ju tillochmed gå på ett möte på ett fashionabelt kontor ute vid midhem med en kvinna som sponsrade MFF och som påstod sig att kunna hjälpa mig. Ni skulle vetat min fientliga inställning.
Som med alla andra möten där dom antecknar i sina block.
Jag vet inte hur många sådana möten jag varit på.
Tillräckligt många för att jag ska bli galen av att man ska öppna sig och prata med någon som gömmer sig bakom ett antteckningsblock och skrapandet av pennan emot pappret kan göra en galen och klaustrofobisk.
Jag skrek bara en enda gång och bröt samma totalt av detta.
Men det lärde jag mig att det leder bara till fler anteckningar och psykiska utvärderingar.

Men en favorit på alla dessa oändliga möten mellan all världens skolpersonal, mig själv och min moder så är det en fråga som alltid förblivit obesvarad.
En som den här personalen aldrig kunnat sluta grubbla på det uteblivna svaret, vilken gåta och dom psykiska aspekterna bakom.
Var ser du dig om 10 år?
Dom flesta jag vet har ett hum om vad dom vill göra. Vad dom kan tänka sig. Äktenskap, jobb, barn till och med djur.
Eller så låtsas dom bara. Jag har inte en enda aning om vart jag står om tio år. Jag kan inte se mig med ett speciellt jobb.
Jag kan inte se mig boendes tillsammans med någon i ett förhållande.
Om vi har vinglas i skåpen. Om jag bor i Malmö. Om jag ens lever.

Fast visserligen... Jag var runt 10 år när jag fick en sådan fråga första gången. Då sa jag visserligen att jag inte skulle överleva tio år i skolan.
Men jag hade fel. Jag överlevde. Kanske för att jag höll mig borta så mycket därifrån sen det oprovocerade mordförsöket på mig när jag var 12 år.
Men det har ingen psykiatriker eller personal någonsin brytt sig om.
Dom har aldrig brytt sig om misshandeln, skällsorden eller min mamma som skrikit och kämpat sig blodig för min upprättelse.
För det är inte nu som gäller. Det är inte idag som gäller.
Det är vad du ser dig själv om tio år som är det enda som betyder något.