Ibland blir det mörka kvällar, sådana jag tycker om, att man tänker.
Jag gillar sena nätter, koss lurarna tätt om mina öron med min favoritmusik.
Det är så fridfullt att titta ut genom fönstret.
Räkna dom tända ljusen för att se vilka som släcks först.
Vilken släcks sist? Vem har lampan tänd hela natten?
Hur länge ska tjejen på åttonde våningen på tv ikväll?

Ja, som sagt det är så fridfullt. Samtidigt så tanklöst så kommer det så många olika tanker genom en på samma gång.
Allt om inget och inget om allt.

Ja, på denna tiden fungerar jag bäst.
Känns som om man sitter i en egen bubbla.
Min egen lilla neonvärld 100 tusentals kilometer bort ifrån allting.

Jag har aldrig varit en sångare. Det har jag vetat länge.
Jag är inte som dom hoppfulla glada dårarna i Idol som tror på sig själv stenhårt och tror att dom ska kunna fylla stadios med folk.
Att få folk att vallfärda till deras konserter.
Jag sjunger rent av för jävligt, men jag bryr mig faktiskt inte.
Det är inget hinder för att jag ska ha ett riktigt filmmoment en gång i veckan då jag entrar en bänk i arbetskläder med ett moppstativ i handen och bryta ut i sång. Rena rama musikalen.

Favoritscenen är Bulltofta helt klart.
Dom två husen som gör att det ekar så bra.
Dom fallfärdiga bänkarna som är så förmultna så man riskerar att sätta foten igenom trät vid vartenda steg.
Och en självklar favoritlåt är Tom Jones Deliliah.
Ett högljutt "Whaaaaaaaj whaaaaaaaaaj whaaaaaaaaaaj Deliliaaaah"

får även den mest sura jävel att höja på smilgroparna.

Ingen kan förneka att den låten är en riktig klassiker i Tom Jones arkivet.