Jag käner inget större förtroende för min bror nu när min syster ska vara i Oslo ett tag, en helg kanske, och jobba.
Han sket i mig den mesta tiden jag var där. Visst jag är inget utåt människa och det kanske är fullkomligt mitt fel som nog många vill skylla på mig.
Men visst, att han skiter i mig när man "bara" är på besök det går ju alltid att lösa på något vis och just eftersom Niklas som också var med verkade lika bortkommen så var man iallafall inte ensam.
Men nu när min syster ska vara där och avancera med jobb och sådär och kanske behöver hjälp så tror jag ju inte att brodern kommer vara den starka hjälpande handen i det. Och det tycker jag isåfall är för jävla dåligt.
Men det har redan börjat.. Han kan inte hämta henne på flygplatsen för dom måste skriva på kontrakt till en lägenhet och börja flytta just denna dagen. Så Therese får väl försöka ta sig bäst hon vill och kan ifrån flygplatsen.

 Så det blir nog en trevlig vistelse där....
Tror inte hon kommer stanna så länge som det var sagt innan om hon fick jobb.

Men annars så flyttar jag in i Therese lägenhet idag.
Hon har tre små katter som behöver en ersättningsmamma medans hon är borta så jag ska vara den. Mio och Murre gillar ju mig. Men Moa måste jag få kontakt med. Hon hatar alla flickor utan Therese, men hon gillar pojkar av någon andledning så på lördag så ska Daniel titta in för att jag ska lura fram henne så vi kan connecta med varandra.
Men vi hade nog fått kontakt bättre om jag varit där mer den senaste tiden. Men har inte blivit så.
Men hon är iallafall nyfiken på mig för i förra veckan när jag och systern skulle jobba tillsammans så var jag där nere innan vi skulle sticka och då smög hon på mig och kikade på mig.
Så det finns stor chans att vi ska kunna mysa, hon måste bara se mig mer.
Och det blir ju perfekt nu. Sen måste vi få någon kontakt...
Annars kanske hon blir deppad om Tezz är borta och slutar äta.
Men vi får se hur det går.

Så... Finns det bara sexuell otrohet och är det egentligen det värsta sveket det finns emellan två älskande?
Vad säger ni om känslomässig, personlig otrohet?

Ni kanske inte vet vad det skulle vara, kanske aldrig tänkt på otrohet på det viset? Det är hemskt när ens partner haft sex med någon annan.
Men hur är det när ens partner delar mer känslor med en annan?
Hemligheter, någon dom pratar bättre med, som man kan säga allt till?
Sådana saker som kanske vissa tror att ens partner inte vill, inte kan hantera om en.
Mörka hemligheter om ens inre som man bara kan dela med liksinnande och ens partner, hur man än älskar den är inte den man kan dela dom med.
Är inte det en värre otrohet?
Innebär inte ett förhållande allt? Men om man inte kan?
Men man kan med en annan... Är det då otrohet?

Jag skulle vilja tro det.. Fast att jag nog ligger i riskzonen att i framtiden vara otrogen mer än en gång. Dom där mörka hemligheterna.
Som om man i en sekt bara kan delge ett få par utvalda personer.

Jag har alltid varit lite smått konstig i fönster.
Ett tag när jag var riktigt under isen kunde jag stå i timtals i mitt stängda rum och bara stirra ut genom fönstret.
Jag tittade egentligen inte på något. Jag märkte knappt att årstiderna skiftade. Det var bara en grej. Jag stod och stirrade genom fönstret.
Även nu när det är något så finner jag mig stirra ut genom fönstret.
Så jag tvättade mitt fönster igår. Så nu kan jag se klarare på saker och ting.

Men ja... Jobbade idag. Eller... Man kan inte ens kalla det för jobb.
Jag spenderade lite tid på annan ort än hemma i kläder jag inte normalt använder när jag är ute.
En av dom där hatar nog verkligen mig. Hon ser inte glad ut när jag kommer.
Hon undviker att prata med mig också.
Är väl för att jag och systern "inte var där" förra tisdagen.
Syns man inte så finns man inte.
Så idag lär hon tantan bli ännu mer irriterad på mig än vad hon var innan.
Jag struntade i att vänta på att lämna nycklarna till henne och gjorde det hon sa jag kunde göra i värsta fall; Lämna dom till någon vaktmästare.
Sen att jag väntade på henne i ungefär två minuter, mest för principen att kunna säga att jag faktiskt väntade och sen gick till vaktmästeriet.
En av killarna där blev glad att se mig. Dom flesta blev glada och började snacka. Jag har varit så trevlig och social när jag varit där borta så dom tycker nog att det är en skön omväxling gentemot dom andra städarna.

Och min hårborste har varit försvunnen spårlöst i en veckas tid nu....

Så inatt kom jag hem ifrån Norge igen. Det var obeskrivligt skönt.
Att få komma in i lägenheten till sina älskade katter.
Jag känner mig rätt sliten fortfarande trots att jag fått sova i min egen säng inatt, men det kommer nog sitta i ett par dagar tills man kommit in i rytmen av vardagen igen.

Annars så var det smått spännande i helgen.
Daniel var jättesnäll och spenderade typ två timmar av sovtiden att följa mig in på Kastrup. Mötte upp mig på Centralen här i Malmö och tog tåget med mig in. Så bjöd han på sletna pommes på BK.
Sen fick jag ju gå vidare ensam. Igenom säkerhetskontrollen där jag stannde hela grejen för jag råkade lägga mitt boardingkort i den jävla backen så den försvann igenom den där röntgenmaskinen så dom fick stanna hela maskinen och plocka isönder vissa delar och gräva sig in efter det.
Dom 50-60 personerna som stod i kö till den blev inte särskilt glada...
Man ska ju utmärka sig på något sätt...
Sen var det taxfree shopping och en jävla massa väntande.
Så fruktansvärt tråkigt att sitta därinne och vänta.
Sen när man hamnade i planet så blev det ännu värre.
En skrikande ungjävel framför sig och en lungupphostande gammal tjock gubbe brevid sig. Jag väntade bara på att få hans lungor i knät.
Men sen kom dom igång och lyfte. Starten var ju häftig, känseln i magen och i huvudet av G kraften.

Sen väl framme i Norge så var det nästan bara öldrickande dygnet runt.
Firade sjuttonde maj tillsammans med alla glada norrmän och med en stor brasa på innergården där vi bodde.
Det är tydligen inte en riktig fest förräns polisen och brandmännen varit på besök. Man har sett två bord krossas till småbitar på två dagar.
Dom tåler tydligen inte att människor dansar på dem.
På ett ställe vi var på och festade så bytte jag bort Martins ballong för ett norsktband man har på jackan eller tröjan. Martin blev inte glad över det.
Men ville han ha den jävla ballongen så kunde han hållt den själv.

Jag har träffat många intressanta människor, den ena sjukare än den andra.
Gillade Ellinor och Niklas skarpt.
Ellinor var vi hos på fredagnatten så fixade hon mat till oss.
Hon använde nog en hel saltburk på maten. Och hon gjorde bacon och pasta soppa, hon tyckte pastan och baconen var salta så hon hällde i massa vatten i bunken hon åt ur och slurpade i sig det.

Niklas såg alltid helt hög ut. Men han var trevlig. Vi städade lägenheten tillsammans på söndagen och han blev satt på att köra mig till flygplatsen.
Martin tyckte det var skitbra så kunde han gå upp och ragga på någon tjej.
Martin dumpade mig ett par gånger så man fick ty sig till han Niklas. Haha!
Kändes lite tryggt. Var och åt med Niklas och Sebbe på söndagen också när Martin plötsligt stack iväg i ungefär två timmar för att ragga på någon tjej.
Så där var jag utelämnad och Sebbe bjöd mig på maten för han tyckte att det skulle inte jag betala som gäst hos dem och för att han nog tyckte lite synd om mig för att min bror dumpat mig.

Fick också komma ut lite på saker som jag är mer intresserad av.
Fick se deras nya operahus. jag förstår dock inte hur dom kan tycka det är det är så jävla vackert... Visst, det ser rätt häftigt ut,men vackert? Nej!
Det är inte vackert.
Sen hamnade man på Holmenkollen också. Fast dit åker jag aldrig igen.
Eller jo, kan åka dit men jag går aldrig upp i det igen.
Trapporna var jävliga. Och utsikten var inte så fantatisk.
Det var inte så klart väder direkt så man såg inte alltför mycket.

Men annars vad jag tyckte om helgen...
Jodå... Gillade en del av människorna där.
Men det är knappast mitt element att hålla på att springa omkring och skrika, förstöra och festa som man fick betalt för det.
Men det var en upplevelse.

För denna helgen. Idag så kommer jag ta flyget upp till Oslo.
Eller jag förväntar mig... Eller inte ens det..
Det är meningen att jag ska flyga till Oslo, men om jag hittar flyget är fortfarande oklart. Det återstår helt enkelt att se.

Så väl i Oslo, om jag kommer så långt, så ska en kille vid namn Bengtson antagligen hämta mig. Kommer kännas speciellt att bli hämtad på flygplatsen av en kille som antagligen kanske, jag hoppas, stå med en skylt med mitt namn. Kommer känna mig som en kändis. Bara wow!
Fast... En kändis behöver ingen namnlapp för dom känner man oftast igen.
Men skiiit i deee!

Så jag kommer inte ha tillgång till en dator förräns söndagnatt.
Även om jag hade haft tillgång till en så tror jag inte att jag kommer vara så kapabel till att skriva en enkel mening. Okej, jag är en grym fylleskrivare.
Men när brodern började räkna upp all dricka Benny och han införskaffat sig så tror jag att även en grym fylleskrivare har sina gränser...

Min mage är i uppror. Känner mig inte nervös, men jag är rätt bra på att stänga av känslor för jag anser dem vara i vägen...
Jag vet inte om man ska räkna det som en gåva eller en förbannelse?
Men magen känner sig inte bra. Iförsig... Kan ju vara att jag mitt i natten gick upp och åt choklad. Man kanske inte ska göra sånt när man nästan sover. Daniel brukar predika om att man inte ska äta innan man sover, men undra hur det gäller när man nästan sover och äter något sådant skit som choklad?

Ska vi plocka körsbär i min trädgård?!

Vi kan plocka alla träden kala! 

Jag hoppas inte att jag blir stoppad i säkerhetskontrollen så dom får rota igenom hela min väska... Reser med en liten ryggsäck, ja jag reser lätt.
Men i ytterfacket på väskan så har jag ett förråd som skulle göra ett apotek grön av avund. Blir lite sådär att förklara vad allt är till.
Men annars så ska Daniel följa mig in till flygplatsen och hjälpa mig till incheckningen. Låter väl stabilt?
Egentligen ska vi träffas på centralen 20 över två, men jag tänker fuska och ta mig till Centralen tidigare, växla pengar för mamma trodde jag kunde använda mitt kort, men det är ju inte 100 procent säkert. Köpa tågbiljett och kanske en macka man kan äta på vägen in.
Stackars Daniel...

Annars verkar alla helt konstiga för att jag ska flyga upp dit.
Två killar är sura för jag sagt att jag ska ragga på norrmän.
Svartsjuka? Ja, kanske? Jag vet bara inte varför.
Är dom svartsjuka får dom väl göra ett move för att få mig för dem själva, men båda är så jävla inaktiva och jag pallar inte jaga folk.
En är sur för att vi inte kan träffas i helgen.
Daniel är nog lite smått stött för att jag fick honom att följa mig in.
Jag kommer gömma mig bakom honom hela vägen in. Haha!

Men så är det... Vi skrives på måndag.
Sakna mig inte alltför mycket. Men gärna lite.

Det är så man flippar ut när man är trött och ska sova emellanåt.

Låg och slötittade på The Grudge igår.
Re-maken... Förlåt! Jag vet att det är kasst! Man ska se orginalet.
Men iallafall... När jag ser sådana filmer kan jag inte låta bli att tänka att visst... Dom här monstrena/varelserna/ledfria grejer/människorna gick en hemsk död till mötes. Dom är sura. Vem hade inte varit det?
Men om det nu är så jävla hemskt att dom blev dödade och dom är så jävla buhuu över detta så varför, åh varför dödar dom själv?
Dom är ju inte ett dugg bättre och förtjänar att få näsan knäckt.
Iförsig... Näsan knäckt när man är död gör nog ingen större skillnad.
Men själva principen.
Och så tycker jag det är trevligt hur dom hänger med i dagens teknik.
Videoband och mobiltelefoner.

Annars så skulle man städat hos mormor idag. Därför jag är uppe vid en sådan här osanitär tid som halv 10. Var uppe redan halv åtta.
Och det var ju nästan sovmorgon jämfört med igår.
Drömde en mardröm inatt.
Jag var på flygplatsen så jag skulle flyga till Norge. Så glömde jag kameran.
Så jag blev helt förstörd och grät.
Det värsta är att jag antagligen hade börjat gråta ögonen ur mig om jag av en märklig andledning glömt min kamera.
Det är så när man som jag lider av vissa tvångssyndrom och nu när jag i ensamhet ska göra något som är emot helt min natur så måste jag ha den här tryggheten i något jag älskar.
Låter väl skumt, för det är en jävla sak. Men för mig känns det tryggt med något så välbekant som kameran för mig.
Att ha den med mig och veta att saker och ting är som dom brukar bara lite annorlunda är en trygghet. Jag låter som ett totalt psyko.
Men jag tycker det känns skönt iallafall.

Men om man förklarar det såhär, ni är vilse i en helt ny stad.
Men så ser ni en byggnad ni då tillexempel läst om och sett på bild och så kan ni lokalisera er lite och det känns lite mer tryggt med något bekant.
Nu lät det ännu mer psyko...

Skitsamma varför, jag tycker det känns bra iallafall. Även om det är psyko.
Alla på sina egna sätt som dom säger.
Sen att jag kan gömma mig bakom kameran, ger mig en distans till världen.
OJ! Det lät ju ännu mer normalt....
Jag ska nog sluta nu.

Jag lider av något allvarligt...
Jag lider av katastrof-tänkande.

Detta betyder att jag till största delen bara kan tänka på något negativt.
Att som nu jag tänkte på hur trött Daniel var när han skulle köra hem.
Och så får jag upp hela förloppet hur han somnat vid ratten, dött. Sorg.
Och det är inte bara tanken, utan hela förloppet.
Det påstås att man vid sin död ser sitt liv passera i revy.
Jag ser hela förloppet utspelats. Allt ifrån det man får reda på det och begravning om katastrofen nu innehåller någon död.
Men döden innehåller det alltför ofta.

Jag har haft oräkneliga sådana här frekvenser.
Det känns så äkta och man kommer inte ifrån dem.
Samt så blir man smått deppad.