Nu är det någon bränner sig på spisen, dör, föds, cyklar, kör bil, har sex, ser på Lejonkungen, klämmer finnar, sminkar sig, dödar någon, räddar någons liv, någon blir snittad på ett operationsbord, någon tuggar på gurka och någon lever i ovetskap.
Det är så mycket som händer på en och samma gång. Så det är väl därför vi inte känner hur jorden snurrar och färdas i hög hastighet i ett stort intet.
Vi är för upptagna i det vi är i så vi inte bryr oss vart vi är.

I förra veckan kunde man se ett ljus på himlen från en stjärna som exploderat innan ens denna jorden var en liten lavaklump.
Jag tycker det gör att man känner sig lite liten och obetydlig.
För det enda jag gör är lyssna på musik som en annan obetydlig person gjort, bloggar medans jag sitter i en huvtröja där jag gömt mitt huvud i luvan och knytit in mig med en rosett.

Åh vad vi är obetydliga.

Det är dag tre på nya receptfria tabletter och jag vet inte hur många bieffekter jag känner av. Tröttheten är den värsta.
Är en konstig trötthet. Vet inte hur jag ska beskriva den.
Men när någon med lång erfarenhet av sömnproblem tycker en trötthet plötsligt är konstigt så kan jag ju lova att det inte är så bra.

För övrigt idag så tvättar jag kläder. Eller tvättade.
Jag förstår inte varför det är så många som klagar på hur tråkigt och jobbigt detta är. Men det är ju så enkelt!
Bara vandra in i tvättstugan med kläder, trycka in dem i maskinen, sätta igång maskinen, gå in i lägenheten, se ett avsnitt av House, sen är det dags att hänga upp vilket går supersnabbt och trycka in en maskin igen.
Jag älskar lukten av nytvättade kläder som precis torkat som man tar ut ur torkskåpet. Det är så fräscht och kvalsterfritt.

Och så fick jag frågan idag om jag ska se fotbollen som jag uppfattade var ikväll. Jag måste köpa en bandspelare så jag kan spela in mig själv gapskrattande så jag bara kan spela upp det för personer som ställer så dumma frågor så jag slipper anstränga mig varje gång och skratta dem rakt upp i ansiktet. Klart, det gör under för magmusklerna men ändå.
Men nej. Jag ska inte se fotboll. Jag får hellre fotsvamp.

Fast det lär ju inte hjälpa mig ett dugg men man kan ju alltid försöka.
Så nu är påskhelgen över. Inga röda dagar.
Och ansökningsjobbet för mitt nåtsånär drömjobb gick ut i torsdags.
Så nu väntar jag bara på att dom ska jaga mig och be mig att jobba med dem.
Sen vaknar man svettig med tummen i röven och gråter hysteriskt.
Knappast att jag kommer få detta jobbet. Det har jag varit säker på sen jag skickade iväg min ansökan. Ännu ett avslag i avslagarnas värld.

Men är nästan för trött för att ens orka lyfta ett ögonbryn av förundran.
Jag tror att ännu mer extrem trötthet är en biverkning på pillrena jag började med igår som den enda hjälp som vi ens kan gissa oss till hjälper mig med mitt knä.
*tar fram den A4 stora sidiga biverknings sidan i bipacksedeln*

Magsmärta, illamående, kräkningar, diarré, matsmältningsrubbningar, minskad aptit, ökad gasbildning, huvudvärk, yrsel, svindel, hudutslag, förhöjda levervärden. Kramp i luftrören, leverfunktionsstörningar (leverinflammation, gulsot). Trötthet, svullnad i kroppen på grund av vätskeansamling, överkänslighetsreaktioner (nässelutslag, allergisk chockreaktion med blodtrycksfall), magsår, magblödning (blodblandad kräkning, blod i avföringen, blodiga diarréer), tarmbesvär (t.ex. förstoppning, inflammation i tarmen), försämring av Crohns sjukdom och ulcerös kolit, inflammation i tungan, munnen eller matstrupen, inflammation i bukspottkörteln, impotens (samband osäkert), astma (inklusive andnöd). Påverkan på synen (dimsyn, dubbelseende) och hörseln (nedsatt hörsel, öronsusningar), insomningssvårigheter, mardrömmar, irritabilitet, ängslan, depression, minnesstörningar, förvirring, störd verklighetsuppfattning, myrkrypningar, darrningar, kramper, känselbortfall, smakförändringar, påverkan på hjärta och kärl (t ex bröstsmärta, hjärtklappning, högt blodtryck, hjärtsvikt, hjärtinfarkt, kärlinflammation), blodbildspåverkan (minskat antal blodplättar som kan ge små blödningar i hud och slemhinnor, minskat antal vita blodkroppar som kan försämra immunförsvaret (agranulocytos), sönderfall av röda blodkroppar, blodbrist), eksem, klåda, hudrodnad, allvarliga hudbiverkningar såsom Steven Johnsons syndrom (slemhinne- och hudinflammation med blåsor och hög feber) och Lyells syndrom (som Steven-Johnsons syndrom men även med plötslig hudavlossning), håravfall, ljusöverkänslighetsreaktioner, påverkan på njurarna (t ex minskad eller upphörd urinproduktion och blod i urinen), hjärnhinneinflammation eller lunginflammation utan bakteriell orsak, stroke, angioödem (t.ex. svullnad av ansikte, utslag, andningssvårigheter).

Ja, se. Trötthet finns med ibland biverkningarna.
Det känns tryggt annars.... Hudavslossning...

Så man fick åka in och sitta på Alhmansgatan.
Vårdcentralen dit alla med "akuta" problem vänder sig.
Särskilt folk med barn.. Förstår inte varför dom inte åker till barnakuten och söker sig till barnkliniken istället för att sitta på ett sådant ställe.
Men iallafall så blev man efter många och men undersökt av läkare som tyckte att det var något fel pga den extrea smärtan och avdomnaden i min fot som jag fått nu dom senaste dagarna. Så jag blev iväg skickad på röntgen. Där fick jag inte ett skvatt. Ingen fraktur eller något.

Känns rätt otillfredställande, för det är uppenbarligen något fel men då är frågan vad och var ska man vända sig nu när röntgenpersonalen tycker att det går väl över. Men det har ju inte gått över på ungefär en månad.
Det har ju bara blivit värre.
Men modern gissade på att det kanske är en inflammation så jag har fått Voltaren som är smärtstillande och antiinflammatoriskt eller vad det heter.
Så jag ska ge det en chans nu i ett par dagar se om det blir bättre annars får jag jaga upp vårdcentralen och se vad dom kan göra.

Har ändå tänkt sno min mormors käpp så jag har något att stödja emot.
Jag tror inte på deras skit att jag bara ska fortsätta precis som om jag inte hade ont och stödja på det trots smärtan.
Klart, man ska nog särkeligen göra så och det är så bra.
Men det är svårt när det gör ont och när man stödjer på det att det ger vika lite emellanåt. Sen att man har svårt att känna sin fot.
Men det är bara att avvakta och se... Igen..

Så nu sitter jag här. Fast...
Jag kan inte röra mig och jag ska helst inte sitta stilla.
Allting gör ont.
Men jag fick höra av röntgen bruden att jag hade bra skor iallafall..
Tur att jag bara har sådana skor och i olika färger så jag kan pigga upp med att byta hela tiden.

Stort cred till sjuksköterskorna på Alhmansgatan iallafall.
Supergulliga. Den första såg till att jag fick hjälp snabbt och den andra var så tålmodig och knöt min sko så jag slapp kämpa med det.

Såg den svenska filmen "Den Utvalda" på tv igårkväll.
Förutom hur många fel dom hade gjort med det polisiära så störde jag mig på att alla var så fruktansvärt politiskt korrekta och predikande om att alla människor är alla lika värda.
Visst, det är en fin tanke men så är det inte i verkligheten.

Jag har träffat på många som är av den här tanken att alla är så underbara och att alla har lika värde. Men frågar men dem sen om Lenin, Stalin, Mousselini eller Hitler är lika mycket värda som alla andra så är svaret alltid;
Nej, dom är inte lika mycket värda men dom är ju mördare!

Precis. Och pedofiler är lika mycket värda som deras offer som dom sprättar upp med hjälp av sitt könsorgan? Nej, knappast.
Det är som sagt en jättefin tanke att alla ska vara lika värda och jag hade nog gärna trott det om jag varit lite mer naiv.
Men när en sådan tanke har så många motsägelser och bevis på att alla inte är lika mycket värda så kan jag inte tro det.
Jag skulle knappast behandla en mördare på samma sätt som jag behandlar en vän. Det tror jag knappast någon annan skulle göra heller...

Sjukhusserier är nog några av dom serier av dom flesta som fascinerat och fått flera länder och folksslag att bli beroende av det tvn har att visa varje vecka. Såsom serier som ER eller Cityakuten som den är mer känd som på svenska är efter flera år fortfarande en serie många naglar sig framför.
Och det har dykt upp Greys Anatomy, Scrubs och House.
Detta är nog dom fyra mest kända sjukhusserier jag kan komma och tänka på för tillfället och dte behövs knappast fler för att säga att många är fängslade.
Vi dras till sjukhusserier. Varför? Vi dras väl knappast till att vilja åka till sjukhus. Är det smärtan, döden och ohälsan vi dras till?
Eller är det dom små glimtar av hopp? Är det människorna som räddar andras liv? Alla förhistoriska har haft en vis man, en helare och rådgivare.
Är det något instinktivt känsla? Någon att se upp till?

Jag kan ju säga om något att jag ser upp till läkare. Brandmän och poliser.
Dessa människor som ger så mycket för att rädda andra men är så underskattade i många situationer. Dom blir stämda, utskällda och nästan behandlade som om dom vore någons butler.

Minns dom gångerna jag behövt ringa en ambulns i en panikartad situation.
Såfort dessa män och kvinnor i deras reflexkläder med sina väskor så lättar allt. Man känner sig lugn. Allt är under kontroll.
Även om alla i telefonen på 112 sagt att jag låter som jag har saken under kontroll så agerar jag på ren maskin. Den gången den diabetessjuka mannen kollapsade i Daniels trapphus och jag var den som fick sätta honom upp och ringa alarm så var dte som man var i ett töcken.
Jag kan inte förklara paniken jag fick när jag var tvungen att få den här inte direkt... Underviktiga mannen att sätta sig upp och ringa alarm.
Mannen i telefonen sa till mig hur duktig jag var och att jag var så lugn. Då ville höll jag på att tugga sönder fingrarna och ville nära skratta för det kändes så panikartat. Sen kom dom. Så var det bara... Så skönt.

Fy fan vad jag gillar sjukhuspersonal, polis och brandmän.
Fan vad ni är bra!

En film där Denzel inte kan strutta rundor som han ägde världen är en bra film. Det är en bra skådespelare, om inte lite väl för mallig.
Men i den här filmen The Bone Collector får han ligga snällt i sängen och låta andra sköta jobbet. Oj, vad det kan misstolkas lite.

Jag har ett otroligt stopp i näsan så ni kan inte ens föreställa er.
Känns som någon kört upp en vinkork i vardera näsborre.
Det är så irriterande! *pling* Dagens I-Landsproblem.
Så försöker man snyta men nej. Tänkte prova lite medeltida metoder så som koka lite vatten och andas in ånga. Rensa porerna så att säga.

Kanske inte bara näsan som blir fräsch utav det. Kanske smälter bort min hud på köpet. Man vet ju aldrig med mina hudbekymmer.

Nu när jag i lite drastiska ögonblick sagt att jag ska krossa knäskålarna för att komma undan ett speciellt öde borde jag inte sagt.
Det är som det vanligen är. För ingen kommer tro mig när jag säger min verkliga smärta utan bara tolka det som en undanflykt. Jobbigt.
Tänk lääääänge och noga innan ni säger något för det slår tillbaka.

Men iallafall till historien, jag har haft ont i knäna från och till periodvis i ungefärt tre år. Men när jag nu i  början av februari råkade ut för en olycka som innefattade blöta skor, en handikappsramp och en städvagn så har mina knän och nu ben blivit sämre. Jag vägrade kolla upp det först, för jag tänkte att det är blåmärken och det går över.
Men nu när det nästan bara bli sämre samt nästan sprider sig så måste jag iväg och kolla. Min känsel i högerfoten är inte som den ska vara.
Samt att det sticker i den såfort man ens sitter lite på den.
Tårna känns tröga att röra.
Det kan ju vara något som skaver, minisken eller whatever som stoppar blodflödet till nedre delen av benet och orsakar detta.
Så jag ringer vårdcentralen imorgon. Eller idag blir det.
Men dom har nog knappast öppet...
Så kanske akuten i ett par timmar. Mitt knä har svullnat upp lite.
Wopidoo

Många pratar om att man ska vara stolt.
Man ska vara åsiktsfast och stolt över det man är.
Men ingen talar om att man kan bli ett offer för stolthet.

När någon som man trodde sig älska en mer än livet ger upp allt för att motbevisa en annan person. För att man är för stolt för att ge vika.
Att man kan gå ifrån att vara stolt till helt hysterisk galen i att ha rätt.
Och när det här är en person med familj så är det alltid någon som blir lidande. ..